Nicklas Teahouse och Sveriges kanske äldsta tall

Ännu en mild vinter läggs till handlingarna. Snön har kommit och gått och någon riktig köldknäpp blev det aldrig. Kanske är det bara att vänja sig vid ett mildare klimat. 

Som vanligt runt första maj har vi planerat in en härlig utedag på Hornslandet. Från början åkte vi ut redan till soluppgången oanständigt tidigt. Tyvärr upplevelsemässigt har det på senare år hunnit bli tidig förmiddag innan vi har kommit ut.
I år är siktet åter igen inställt på Norra Hornslandet och naturreservatet där Sveriges vad vi vet äldsta daterade tall står, 768 år gammal.
Stigen från vändplan där vi parkerat och ner mot havet är allt annat än vältrampad och det är snudd på lite klättring på några ställen. Vid gölarna har vi hoppats få se någon av de häftiga vattensalamandrar vi sett här tidigare men ett litet "vak" eller välvning i vattenytan och en ensam skräddare är allt tecken på liv idag.
Vi anar havet och tar oss ner till Nicklas Teahouse för en första fika. Enligt vad vi tror har stenblocken kastats upp på varandra efter en jordbävning och den efterföljande tsunamin. Hur som helst är det en idealisk lekplats för pojkarna som kryper och klättrar vilt.
Spanar i kikaren ut över havet och blir glad över att se en flock ejdrar ligga och guppa en bit ut.
En kort vandring härifrån står gammeltallen som vi givetvis hedrar med ett besök. Det är en fascinerande tidsrymd och en egentligen fascinerande oansenlig tall som så länge stått lutad mot sitt klippblock.
En grönsnabbvinge fladdrar förbi och landar. Finns det en grön liten fjäril så bör man ju känna igen den.
Trasslar oss fram obanat upp till vindskyddet på Pikstensberget. Catherine har närkontakt med en stor huggorm och som vi ser oss alla lite extra för var vi sätter fötterna.
Snart brinner en liten eld och vi grillar bitar av falukorv och lägger i tunnbröd. Hjalmar som ligger på rygg ropar till. En havsörn flyger över. En stund senare har han fångat en liten blåvinge.
Det är bara så skönt att vara ute.