I skogen

5 september. Just nu går naturen balansgång mellan sensommar och höst. Nätterna blir friskt kyliga men solen är ännu riktigt varm dagtid.
Det pirrar lite inom mig. Hösten för mig är livslust, kreativitet, inspiration, glädje och inte minst längtan ut.
Jag har följt den gamla körvägen upp från sjöänden. Jag har gått här förr. Många gånger. Det är nära inpå byn men ändå så mycket vildmarkskänsla. Slagugglan finns här liksom lodjur och ibland nån björn. Även någon varg på långvandring går då och då förbi just här. Dessutom har jag ett flertal gånger kunnat skåda örn uppifrån bergen och det är lite av vad jag hoppas på idag också.
Kameran är med så klart. Härifrån brukar jag alltid få med mig ett gäng fina bilder. Kanske är det därför jag känner mig så inspirerad. Eller så är det hösten som är i antågande.
Det är gott om blåbär längs vägen och även lingonen är snart plockbara. Uppe i harsyreskogen spelar ljuset fint mellan granstammarna. En hackspett knackar lugnt just utom synhåll. Högre upp just när vägen vänder neröver igen viker jag av på stigen upp mot berget. Numera är den bitvis knappt följbar. Inte många rör sig i skogen längre.
Det är svamptid också. Vi åt kantareller senast igår men vi plockar allt mindre svamp. Trots det tar jag en liten omväg och där sitter både svart trumpetsvamp och bleka taggisar. Men idag får de stå kvar.
Lite tjatter i trädtopparna får mig att lyfta blicken. Det är tofsmesar som trivs i den knotiga trassliga skogen här upp mot berget. Häckningen verkar ha gått bra för jag träffar på flera grupper. Mera tjatter och jag kan pricka av kungsfågel, olika sångare, rödstjärt och domherre. Men det är svårt att fota småfåglar i ständig rörelse. Ofta är de också alltför högt upp i träden.
Uppe på Rövarklitt. Viken ligger som en liten fjord under mig. Jag hade hoppats på lite vind för örnarna att segla på men det blir inte alltid som man vill. Solen värmer och ordentliga skurmoln bullar upp sig norröver och västerut. Jag fikar och dröjer mig kvar men ingen örn får jag se.
Traskar neröver. Stigen växer igen även här. Nere i storskogen ovanför vallen viker jag av in i skogen. Står stilla och bara lyssnar. En järpe flyger upp och iväg. Reagerar på spår i mossan framför mig. Känner med handen och fingertopparna. Kanske björn, tänker jag och börjar leta fler spår. Bara några meter ifrån mig står en mindre torrtall där barken nyligen ramlat av. Jag ser ränder från vassa klor. Det har varit björn här. Inte helt nyligen förstås men åtminstone nu i sommar. Det kittlar att de faktiskt finns här ändå. I det tysta. Vi har varit nära björn förr just här runt berget. Kännt lukten. Kännt närvaron.
Det är härligt i skogen.