Stigar

Jag kom in på det lite i mitt förra inlägg. Stigar. Stigar som sakta återtas av naturen för att ingen längre trampar dem. Men också stigar som direkt försvunnit vid en avverkning. Stigar som är kulturhistoria men som ingen längre månar om. Eller det gör man kanske. Men om skogen sköts rätt blir stigarna kvar. Det är min fasta övertygelse.

Vad är det som gör att allt färre verkar vistas i skogen. Åtminstone till fots. Det motordrivna nöjesåkandet har trots lagar och regler ökat markant. Har skogen blivit tråkig? Skulle det bli intressantare om det togs inträde till skogen. Att det skulle kosta pengar. Då skulle det bli intressant. Kostar det pengar är det bra. Gratis är tråkigt. I en tid då allt kostar pengar borde vi uppskatta skogen desto mer. Jag gör det, och många med mig. Ändå är vi få.

Men hur är det. En gammal körväg från långt tillbaka trampas och blir till stig. Då användes små maskiner. Kanske häst. Det gick att samsas. När jobbet var gjort fanns stigen kvar. Idag är maskinerna gigantiska. Det är bolagen stolta över. De är effektiva. Bra för ekonomin. Men att samsas finns inte mer. Stigen finns inte mer.

Vissa hävdar att ökad förekomst av varg och björn har påverkat. Att man är rädd att fara till skogs. Så är det säkert. Tyvärr en i de flesta fall oberättigad rädsla delvis skapad av den skräckpropaganda som bedrivs av en klick högröstade fanatiker ur jägarkåren.
Visst. Fler och fler möter rovdjur. De finns omkring oss men nästan alltid i det tysta. Det är vårt agerande som avgör om skogen är farlig eller ej.

Skogen har förändrats. Allt mindre gammal trevlig vandringsskog finns kvar. Sveriges skogar växer igen. Det är största hotet. Ett hot som bolag och näring nonchalerar. Det är helt enkelt inte lika mysigt i skogen längre. Man åker längre till en skog att gå i. Till en skog där det är fint. Till en skog där stigarna finns kvar. Till en skog som man vet står kvar när man kommer dit. Även i framtiden.

Nu just nyligen försvann vår sista trattkantarellskog. Ja ni vet den där skogen dit man årligen återvänder för att gå den där rundan. Upplevelsen är lika viktig som svampen. Igenkännandet. Nu hänger där en banderoll med texten HOLMEN på. Så klart. Kvar står tallar på tillväxt. Det är inte kalhugget. För en förbipasserande ser det nog fint ut. Annorlunda. Ljusare. Ofta har vi sett tretåig hackspett här. Och alltid tjäder. Jag tror inte de gillar annorlunda.