Vågmalarna

Ibland har jag svårt att ta mig iväg ut. Ibland måste annat gå före. Ibland vill jag överhuvudtaget inte alls sätta mig i bilen.
Idag tog jag mig ut. Igen. Lämnade pojkarna på skolan och fortsatte ut på Hornslandet. Lite stress i början. Glashalt på vägen och långt att åka. Jag hann börja tvivla på om det skulle bli värt resan ut.
Det var det. Tyvärr är det inte många som hittar hit. Stigen ner mot havet har om möjligt blivit ännu mindre sedan i fjol. Vindfällena som låg över stigen då ligger kvar. Men bara känslan av att vandra i en sammanhängande skog i flera timmar utan att behöva se ett kalhygge ens på långt håll är värd vilken resa som helst. Jag försöker och lyckas fokusera på glädjen i att uppleva det här här och nu i stället för att älta skogspolitiska misslyckanden.
Ett kvitter i träden får mig att titta upp. En liten flock stjärtmesar passerar. Jag har sett många av dem i höst och det är glädjande.
En tunn ishinna har här och där lagt sig på de små tjärnarna. Det frasar lite runt kängorna när jag hasar över en uttjänt spång över en liten myr. Solen står lågt och lockar till några bilder.
Havets brusande hörs allt tydligare. Det är häftigt att vandra i en skog som denna och helt plötsligt stå på en stenig strand. Höra måsar och svirret av en förbiflygande knipas vingar.
Här nere brukar den tretåiga hackspetten hålla till men idag varken hör eller ser jag någon hackspett. Däremot när jag lämnar vindskyddet vid Kasten dyker det upp både tofsmes, talltita, kungsfågel och svartmes. Alla hårda övervintrare som trivs här ute i den trassliga gamla skogen med dess skrymslen och prång.
Det är skönt att vandra. Från början kändes det ovant med kängor för mina fötter vana vid löparskor. Men det är skönt att varva ner nu i takt med naturen. Låta kroppen vila och ladda om. Och var gör man det bättre än här i skogen. I november.