Hornslandet runt

Fick en lite tokig idé härom dan och gjorde verklighet av den direkt. Jag ville göra något jag inte gjort förut och också testa om jag skulle orka. Följde med Catherine ut till Hölick och började springa asfalten tillbaka mot Arnöviken. Vid Långrävelsberget vek jag av in på stigen och tog en liten kaffefika i vindskyddet nere vid havet. Japp, termosen var med. Jag var inte ute efter att sätta några hastighetsrekord. Inte ens sportappen var igång. Fast den har jag egentligen slutat med redan tidigare.
Möter ett gäng bilar med soltrånande semesterfirare innan jag viker av mot Kuggören och strax efter det in på grusvägen mot Norra Hornslandet. Här blev det minst sagt mera folktomt. En dam med hund och svampkorg möter jag och det just innan stigen tar slut. Som tur är finns ledmarkeringarna kvar men stigen växer igen. Det är visst slut på skogsfolk.. Just som jag tror att jag är framme vid nästa vändplan blir det tvärstopp. Leden är översvämmad. Jag provar en rapplig spång som givetvis knakar och går av under mig. En omväg senare är jag ute på ännu en solhet grusväg men nu går det i alla fall framåt igen. Hungrig börjar jag bli men bromsen är jävlig och jag vill fram till Kuggören innan jag lunchar. En fin träskylt visar på nästa stig men det är lika illa här. Ett hav av ljung och blåbärsris men som tur är orangea markeringar jag kan leta mig fram efter. På ett ställe passerar jag en liten bro som väl säkert brakat ihop om jag lagt hela vikten på den men det var i alla fall ett tecken på att jag var på rätt väg:).
Efter några kilometer är jag framme vid Kuggören och jag häller i mig det sista av både vatten och kaffe. Ett par mackor, nötter och några kakor går också ner.
Iväg igen. Följer vägen söderut de första kilometrarna men det börjar bli plågsamt varmt. Ett snabbt beslut vid Tomashamn och jag överger vägen och följer havet istället. En havsörn flyger över. Vattnet glittrar. Först är jag överväldigad av känslan men det är minst lika varmt här som längs vägen och absolut ingen skugga. Klappersten, hällar och rullgrus avlöser varandra och att springa är omöjligt även om jag vill fram till Hällkroksbäcken så fort som möjligt för att få vatten. Jag når dit och sveper en flaska och hoppas att vattnet är ok. Ägnar en tanke åt hur lite folk som är ute på. Men det är ju så med folk numera. Man vill vara där alla andra är. Blippa på mobilen och visa upp sin fina bil. Allt ska vara tillrättalagt..
Nya krafter. Lite godis och in i skuggan längs en stig som är något mera trampad. En skylt. 3,6 kilometer kvar. jag klarade det. Sen tar jag fel stig och trasslar mig runt i Lappmobergen och äter blåbär innan jag når stora leden in mot Hölicks Camping och en väntande vattenflaska och bad. Sen unnar jag mig en kall Coca Cola och det känns så där bra som det bara kan göra. Trots att det är juli.

Saknar:
En bättre karta. Rustade leder. Folk.
Detta har potential att vara kommunens finaste friluftsområde men dit är det långt, långt, långt...
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Anna » I skogen:  ”Är det rövarklitt du är på Det finns en fornborg där ”

  • Kent Nyman » Kanotvagn från Biltema - Test:  ”Hej. Hade samma problem. Luften rakt igenom. Trodde att det skulle vara enklare ..”

  • Jenny » Höstens sista:  ”Kul att få ta del av dina bilder. Fina!”

  • Kjell » Kanotvagn från Biltema - Test:  ”Jo du. Sen kommentar men vi köpte två sådana till scouterna. Höll en halv hike.”

  • Torkel Ideström » Välkommen ut!:  ”Tack Stefan för att du är dom där ögonen som ser och förundras över vansinnet. F..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln