Vintertur på myren

Fredagar har tidigare varit min turdag och nu återupptar jag den fina traditionen. Parkerar bilen uppe vid fyrvägskorsningen ovanför Björsbo norr om Norra Dellen och fortsätter uppöver på skidor. Jag söker mig hit av flera anledningar. Dels är myren, Dyrvallsstormyran, ett riktigt trevligt turområde. Det är också oftast mer snö på lite höjd. För det tredje har jag sett rapporter om att man sett järvspår i krokarna och det vore fantastiskt kul om jag kunde träffa på några såna. Det är fin spårsnö och bara ca ett dygn sedan snön föll senast.
Ingen har varit före mig sedan senaste snöfallet. Det är alltid en bra känsla. Räven har effektivt sökt av omgivningen och hans spår korsar vägen med jämna mellanrum. Högre upp har älgarna gått. En bit längre fram har en hare skuttat över.
Äntligen framme på myren tar jag en första fika. Det är nu den riktigt fina känslan infinner sig. Myren ligger vit, frostig och orörd framför mig och jag ser fina motiv både till höger och vänster. Skidorna glider lätt och efter bara en liten stund kommer jag på ett översnöat järvspår. Jag känner så väl igen löpan från alla gånger jag sett spåren till fjälls.
Efter nån timme har jag skidat runt till andra sidan myren och utforskat några delar jag inte tidigare varit på. Spår efter älg har jag sett ett par gånger och även ett översnöat lospår. Men jag kan också konstatera att det är ont om bytesdjur för lon. Inga rådjur och bara enstaka spår efter hare och skogsfågel. En lättåkt myr är nog inte bästa stället om man bara är ute efter att se djur..
En gammal stubbe blir fikaplats. Jag sitter en stund och fascineras över den överväldigande tystnaden. Kikarspanar och tänker att nu får den komma. Järven. Lunkande borta i myrkanten. Jag riktigt tror ett tag att den ska göra det men det gör den naturligtvis inte.
Funderar också kring hur jag ska fånga stillheten på bild. Hela känslan just i stunden. En bild är så snäv och visar så lite av själva känslan. Att fånga det är verkligen en utmaning.
Några timmar senare är jag på väg i mitt gamla spår ner mot bilen. Gamla översnöade spår spår har jag sett gott om men ofta är det svårt att avgöra vilket djur som varit framme.
Plötsligt tvärstannar jag. Jag åkte lite i mina egna tankar när plötsligt något kommit upp från vägkanten och börjat följa mitt spår. Först tänker jag grävling med tanke på tassavtrycket. Det är i alla fall inte helt olikt. Strax ser jag att det är två djur men nu ser jag tydliga märken efter svansar. Så när spåret viker av ner i en rutchkana ner i ett dike förstår jag att det är två uttrar som är på genomresa. Jag följer spåren in i skogen och fram till nästa dike där de plumsat ner och i en gyttjebrun fåra plöjt sig iväg nedströms. Det känns lustigt. Hade jag fått lista ett antal djurspår jag inte skulle få se idag hade utter självklart varit högt upp på den.
Men det är ju det roliga med en tur. Man vet aldrig så noga vad som ska hända:).