2013

Hjalmar filmade en bit av bussresan till Curral das Freiras. Lite hopklippt blev det en kul liten film..ondimentum odio, ac blandiorci ut diam.

Berg och vandring var mitt krav och inte heller alltför varmt. För mig blev Madeira en tiopoängare. Visst kunde vi bytt någon av regndagarna i slutet av veckan mot en soldag men man kan inte få allt. Det var ju trots allt höst.
Vi fyllde vår vecka med goda frukostar, hisnande vandringar i vild natur och längs branta men lättgångna levador. Bad i poolen och god mat på kvällen.
Catherine fick titta sig nöjd på vackra blommor och fick med sig en liten frösamling hem. Och fick äntligen komma till Nunnornas dal. Men bussresan dit och hem gillade hon inte..
Pojkarna gillade frukosten, linbanan upp till Monte och alla små murödlor.
För mig gav vandringen mersmak. Mycket mersmak.

Förutom att lyckas skära mig i tummen när jag försökte öppna en färgburk med en kniv fick jag idag några skapliga bilder på min kompis gråspetten. Vi har visslat till varandra under rätt lång tid nu.
I början kom han farande direkt på låga överflygningar men numera har han nog genomskådat mig. Eller så är det årstiden.
Bilderna är tagna inifrån och beskurna.

Etiketter: natur, foto, fåglar, gråspett

Det var länge sen jag såg en uggla. Jag har ju haft glädjen att ett par gånger haft stora ugglor som lappuggla och slaguggla inpå knutarna och det är utan tvekan några av våra allra häftigaste djur!!
Idag dök den här upp på fars dag och allt. Nu har jag inte ägnat mig åt ens en minut mörkerfoto men på 6400 iso och 1/60 så ser man ju i alla fall vad det är.

Etiketter: foto, slaguggla

..eller intressant, konstnärlig och riktigt riktigt bra!?
Var nere på stranden med barnen när vi hörde gässen komma flygande. Två på em och skymningsljus över sjön. Bara att radera tänker jag när jag kollar resultatet. Men av nån anledning sparar jag den här, den mest oskarpa, med en liten baktanke..
Efter lite lek med intensitet och kontrast och en smula beskärning så bara älskar jag den!!!!!!!!!

Etiketter: foto, natur

..hittade jag ett gäng uttryck som lite får mig att tappa tron..
Jag sökte på Sveaskogs hemsida efter någon att tipsa om det obefintliga underhållet längs stigen vi gick igår när jag hittade bolagets skogschefs blogg. Jag kände mig förflyttad bakåt i tiden till typ 70-talet med retoriken som används..

Här följer några snabbt utklippta stycken.

-       Bejaka skogens sociala värden, men se igenom den aktiva mytbildningen om att våra skötta skogar inte skulle ha höga sociala värden. Våra svenska skogar är fantastiska. Varje riksdagsman som läser dessa rader och funderar på skogens sociala värden behöver bara ställa sig två frågor: Var du ute i skogen under din ledighet? Var det trevligt?

-       Skogsbruket kan och behöver likt all annan verksamhet självklart förbättras, men ouppnådda miljömål är inte ett kvitto på brister i skogsbruket.

-        Snart är det dags att avverka skogen på de gamla hyggena runt Malå. Igen. Ibland är det bra att påminna sig om skogsbrukets långsiktighet.


 

Egentligen är det lite konstigt att fara ut till havet för att gå i skogen. Men det är här på Norra Hornslandet, från Pulsarvskojan ner mot Björnviken som skogen jag vill vandra i och njuta av finns. Bitvis vandrar vi genom skog som borde ha ett betydligt högre skydd än ekopark men förhoppningsvis borgar det ändå för ett tillräckligt skydd även långt fram i tiden.
Det är en sagolik skogsdag. Fyra-fem grader varmt och vindstilla. Några tofsmesar, talltitor och kungsfåglar underhåller oss och då och då någon hackspett. Vid Björnbäcken en tretåig som tyvärr inte var inställd på att agera modell i fint ljus. Lite besviken på det..
Vi funderar stilla på om nalle är vaken. Bären börjar ta slut men vid en yta med kråkbärsris är det vältrampat och ätet och jag vill gärna tro att han var där i krokarna.
Bron över Björnbäcken är gammal och vi passerar försiktigt. För övrigt känns det som om Sveaskog lämnat lederna vind för våg. Det är lite väl gott om gamla vindfällen över leden.  

Ett kul litet arrangemang i Tjurrusets anda. För de som nu går igång på sånt..
Andra året i år och vi ser redan fram mot en ännu blötare uppföljare 2014!!!!

Jag har slutat gå igång på extrema närbilder av djur. Såna där man kan hitta skönhetsfel i en fågels fjäderdräkt eller räkna snorkusarna i björnens nos. Det är så ointressant.
Det här är bara en vanlig blåmes i vår helt vanliga trädgård. Med lite tålamod och kanske ett enkelt gömsle eller ett värre tele hade jag kommit mycket närmare. Men det hade inte blivit ett dugg intressantare för det. Förresten saknar jag både gömsle, värre tele och för den delen även tålamodet att sitta i ett sådant.
Nej den där komma-så-nära-som-möjligt tävlingen lämnar jag åt andra att hålla på med.  

Trodde att förra höstens obs av kungsörn och havsörn samtidigt var en smula unikt. Så tydligen inte. Igår gick jag med pojkarna från Hallbo upp på Rövarklitt. Först en snabb skymt av något örnlikt. Sen plötsligt, om än på långt håll först en och sedan en till örn. Och även denna gång en kungsörn och en havsörn.. (!!!!!!!!!!). Alltför nära varandra för att åtminstone inte vara ovetande om varandra.
För övrigt en kungligt härlig eftermiddag.

Etiketter: havsörn, kungsörn

Ingen hemlis att jag är förälskad i fjällen. Lite udda kanske att jag tycker de är som bäst i oktober, när de skrikande färgerna blåst all världens väg och de bruna mjukare nyanserna tagit över, och när nysnön kryper allt längre ner på fjällsluttningarna.
Tidigare år har det alltid känts som om vi den här helgen fått en liten försmak av vinter, men inte i år. Lite lite snö på topparna långt långt bort är allt. Lättsamt men också lite tråkigt.
Vi hade en plan att vandra lite på Flatruet på vägen upp och tänkte att den omvägen skulle vara välinvesterad, men ett envist och blött regn och tre plusgrader gjorde att vi åkte direkt till stugan.  
Innan kvällen fick jag mig i alla fall en skön sugande löparrunda längs Nordic ski spåren.  
Lördagen bjöd på härligt höstväder och efter en lång oinspirerad sommar kom kameran äntligen fram igen och jag gick igång rejält på allt det vackra både i fjällskogen och på fjället. Wilmer och ripan är en favorit och om någon undrar varför han har pinnar (horn) i mössan så är han så klart en ren..
Det är fantastiskt roligt att ha barn som springer, hoppar och klättrar upp på alla fjälltoppar så fyllda av upptäckarglädje! Fjällen börjar bli lika mycket hemma för dem som det är för mig.
Behöver jag säga att jag (vi) längtar tillbaka..

Egentligen borde jag lagt upp vackra bilder från sommarens alla härliga äventyr. Men det har liksom inte blivit.
Nu blev det det här i stället.
Ännu ett tragiskt exempel på den svenska modellen av hållbart skogsbruk.. i verkligheten!
En bild från Kolarstigen mellan Sandmyren (ovanför Björsbo) och Tjärnvallen. Tidigare var skogen som växte här inritad som NATURVÄRDE på Skogsstyrelsens webkarta Skogens Pärlor.  Nu är skogen borta och med den dess värden. Den är också borttagen från webkartan. Den och flera andra små små områden, knappt någon procent, som ännu höll något slags naturvärden i ett hav av föryngringsytor och produktionsskogar. I inlägget "Svart på vitt om bristande hänsyn" skrev jag om ett liknande område vid Funnervallen. Även det nedhugget och bortplockat från kartan.
Stigen är också ett minne blott, trots att resurser lagts på ett försök till upprustning ännu en gång. Och för all del, vem vill gå här? Vem skall hålla leden öppen när hallon och sly sprutat upp ur den markberedda jorden??
Runt hygget fladdrar som vanligt band sorset i vinden. De börjar blekas men texten är lätt att läsa. Det börjar på HOL.. och slutar på MEN.. 
Överraskande?
Tyvärr inte.
Framme vid Tjärnvallen står den gamla skogen ännu kvar. Kantarellerna sitter på stigen där jag hittat dem förr. Jag inser nu vilken oas det här är. En spillkråka ropar klagande och några nötskrikor flyger förbi. Annars är det lugnt i höstskogen. Här kan jag slappna av en stund, bland gammelgranar och knotiga säljar. Tidigare har jag varit lugn. Även här finns dokumenterade naturvärden inritade i Skogens Pärlor. Men vad hjälper det? Nästa gång jag kommer hit är de kanske borta.

 

Ok. Då har det stått i tidningen. Att det är mycket hjortron.
Så då kan ju jag också lägga ut lite bilder.
Är lite stolt faktiskt. På ren känsla åkte jag upp till myren just som de första hjortronen var plockbara. Sen har det blivit en sväng till tillsammans med Hjalmar. Kanske blir det ännu en tur i morgon för att riktigt vara på den säkra sidan. Att bären ska räcka alltså. Inte bara ett år utan några till om det behövs. Sen är det alltid roligt att kunna ge bort en burk då och då till någon som uppskattar det.
På första bilden kämpar jag mot småsveda i mängd. Sextio bett räknade jag till senare på bara vänsterhanden. Gången efter var vi rustade till tänderna men såg knappt en insekt.

Brukar allmänt tycka att juli är årets absolut mest onödiga och överskattade månad. Inte för att jag är så överförtjust i att bada men till och med det brukar vara bättre i augusti.
Fast då har vi ju det där med hjortronen. Så vi säger väl att juli får finnas kvar. Ett litet tag till.

Etiketter: natur, hjortron

Plötsligt fladdrar det till i ögonvrån. En stor fjäril fladdrar förbi. En Makaon tänker jag först, för storleken är den samma, eller tom större, men färgerna stämmer inte.
Jag följer den en bit med blicken tills jag ser vart den landar rätt högt upp i en rönn. In efter kameran och jag har tur. Den sitter kvar. Jag har fått se mitt livs första aspfjäril!Det här är ditt nya

Hur bra kan man ha det? Ser tillbaka på en midsommarhelg 
fylld av naturupplevelser, vandring och fiske. 
Torsdagen vandrade vi till vackra Storbäcktjärn som bjöd på roligt flugfiske efter öring. Vi lyckades lura upp sex stycken men de fick alla gå tillbaka. Längre ut, utom räckhåll, vakade större fisk. Hade vi stannat till kvällen hade vi kanske kunnat lura någon till hugg.
Vi eldar och har det gott vid vindskyddet och efter att kaffepannan kommit fram infinner sig den där riktiga må-bra-känslan.  
På Midsommarafton parkerade vi bilen vid Åsvallen och tog oss  upp på Lill-Skarven på ca 1224 meter. Vi såg renar i mängd, gick på snöfält och verkligen mådde gott. Mängder av blommor, ringtrast, ripor mm. Spanade efter renhorn men den här gången gick vi bet. Med någon kilometer kvar började de första regnstänken att kännas och lagom när vi nått bilen kom regnet.
På lördagen hängde nattens regn kvar i luften men vi begav oss ändå mot Djuptjärn, där vi fick så fina öringar förra sommaren.
I år bjöd den barnen på fina aborrar. Den hårda vinden gjorde att vi inte ens funderade på att rigga flugspöna. Tyvärr, för det var ju lite det som lockade. Även Stortjärnen en liten bit längre bort lockade men det får bli en annan gång.
På kvällen testar vi lite fiske i Östersjön. Lite småfisk vakar. Småsvedan jagar hem oss efter nån timme. Samtidigt börjar det att regna.
Söndagen avslutade vi helgen vid favoriten Häckelsjön. På ön har fiskgjusen häckat och nu var ungarna utflugna och satt i tallarna runt sjön och skrek. Till vår stora glädje kom även denna gång Lavskrikorna på besök och tog för sig av bröd och korv. Även här var ungarna utflugna och väntade i träden när föräldrafåglarna kom fram och hämtade mat.
Som vanligt vakade det fint men utom räckhåll. Men vad gör det när man är på ett så fantastiskt ställe. Det hade ju nästan varit för bra.
Åkte hemåt med abstinens på söndag em. Vill redan tillbaka. Till paradiset.

 

Länge har vi sagt att vi skall stanna vid Ålsjön när vi någon gång passerar förbi. Haken är att vi väldigt sällan passerar förbi. Men i helgen var vi i alla fall ganska nära.
Det lite lustiga är att det inte blev fågellivet som fascinerade oss mest trots söta fågelungar och seglande lärkfalkar.
Vi kom mitt i en fantastisk trollsländekläckning. Överallt låg skalen efter larvstadiet. Det var nykläckta trollsländor i mängd och tre arter lyckades jag få kort på. Säkert fanns det fler. Hade som tur var med mig lilla kameran med närgräns på 0,5cm. Tyvärr inte lika bra att fånga falkarnas flykt med trots superzoomen.
Catherine tittade lyckligt på alla kallor som blommade vackert. Pojkarna var väldigt förtjusta i Tofsvipans ungar.

Om allt möjligt..
Vilken rubrik..
Intresset för foto går upp och ner. Känner ingen riktig gnista. Har i och för sig en hel hög skogsbilder att jobba med men känner ingen riktig glädje i det. Då är det desto roligare att skriva, men jag måste också få lite mera struktur och syfte på och med det jag skriver.
Skogen blir också mindre intressant nu när sommarvärmen kommer krypande.. Inte min grej riktigt som bekannt.
Tränar en del i mina nya Icebugsskor och det är en kick! Har sprungit en del orientering och det är riktigt kul i år! Ser hela tiden fram mot nya utmaningar!!
Fiskesugen är jag som vanligt så här års. Har ställt i ordning flugspöet för en sen premiär och självklart också bundit några nya flugor. Har några nya ställen i Svågan jag vill prova och ser mycket fram mot midsommar i fjällen. I fjol hade vi riktigt fint fiske i några fjälltjärnar och jag LÄNGTAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
En rolig grej är att vi har minst två igelkottar på besök. Den ena, troligen honan, bor under uteplatsen på skogssidan av huset. Det har den gjort nu i några år. Men häromkvällen när jag var ute sent hade hon besök av en uppvaktande och mycket angelägen friare. Så har vi riktig tur har vi igelkottsungar framåt juli.

...känsla infinner sig när jag parkerat bilen och snört på mig kängorna. Vid Gäddsjön är allt sig likt. Svarthakedoppingarna är på plats och tranan smyger iväg när jag kommer.

Jag lämnar vägen och går in i skogen kallad Gropomdal bakom tjärnen, eller våtmarken. Här inne hoppas jag hitta några av de signalarter jag försöker att få lite grepp om, bland annat genom Skogsstyrelsens bok Signalarter.

Och jag behövde inte ta många kliv in i skogen som inte för inte är klassad som nyckelbiotop. Jag kan förstå de som mest tycker att det är risigt och trassligt, för det är det, men samtidigt är det orört och vackert. Att artbestämma får jag väl försöka ägna mig åt framöver och skulle jag försöka sätta ut några namn skulle det säkert bara bli fel.. MMen det är en spännande ny värld som öppnar sig. Det fascinerande är att det är de här små svamparna och lavarna som räddar skogar. Det är det här språket som når fram till bolagen. Det är tack vare några av de här arterna som just den här skogen står kvar orörd. Inte för den härliga känslans skull.

Fredag morgon. På väg upp mot Funnervallen, Gäddsjön och nyckelbiotopen Gropomdal. En tur jag försöker komma iväg på varje vår vid den här tiden. Med bara en liten bit kvar saktar jag in bilen. Det är något som verkligen inte stämmer. Där tidigare ett parti riktigt fin gammal granskog låg och där lilla Svartån flyter fram är nu bara ett stort kalhygge. Trots att området längs ån är klassat som Naturvärde hos Skogsstyrelsen och på webkartan Skogens Pärlor (Sweref. 6860696, 600129). Några ensamma lövträd, några granpesar och några högstubbar är allt som lämnats kvar på nedre partiet. Lite högre upp längs ån endast några högstubbar. Kanske har det av någon bedömts som ett tillräckligt hänsynstagande.. men miljön har ju fullständigt förändrats med ljusförhållanden, fuktighet och vindpåverkan mm.

 

En skog utan myter

 

På Holmen Skog är man liksom på de flesta andra skogsbolag ivriga att framhålla att det inte finns några större problem i det storskaliga skogsbruket och man vill gärna antyda att media och miljörörelse far fram med vilseledande propaganda, eller myter. Nedanstående text är tagen från Holmen Skogs hemsida och är uppdaterad så sent som 2012-10-04.

 

http://www.holmen.com/sv/Skog/Om-Holmens-skogar/Fem-myter-om-skogen/

 

Fem myter om skogen

 

Skogen skövlas. Granskogen tar över. Kalhyggena blir bara fler och fler. Så framställs svenskt skogsbruk ofta i medierna, men bilden stämmer inte. Potentialen för biologisk mångfald i skogarna är mycket bättre än för bara 20 år sedan.

 

Kommentar: Hur kan det vara en myt att skogen skövlas? Det räcker med en resa i skogslänens inland. Visst kan vi ana en vilja till ett nytt tankesätt i skogsbruket, men vägen till verkstad är ännu lång. Tyvärr hände det en gång otänkbara. Att skogsbruket blev fartblint av sin egen effektivitet, och ingen, inte någon, drog i nödbromsen.

 

1. Skogen är på väg att ta slut

 

Fel. I dag finns dubbelt så mycket skog som för hundra år sedan. Då var nästan all skog hårt avverkad eller sedan länge ersatt av betesmark och virkesförrådet på väg att ta slut. Tack vare ny lagstiftning och en allmän normförändring brukas skogen sedan sekelskiftet långsiktigt och uthålligt. Virkesförrådet växer för varje år och vi har idag en positiv balans mellan produktion och avverkning. Det är det växande virkesförrådet ett kvitto på.

 

Kommentar: Skogen minskar allt jämnt men mängden planterade träd ökar. Skog, i sin rätta bemärkelse och virkesförråd är även det skilda saker. Att man planterat igen betesmark är kanske inte heller det något man bör slå sig för bröstet med. Och att långsiktighet i plantagerna betyder att träden slutavverkas i en ålder av femtio till sjuttio år bör också ifrågasättas. Långsiktigt ur mänsklig synvinkel kanske, men knappast ur ett träds som kan leva i flera hundra år. För ekonomin är det självklart ett växande virkesförråd som räknas. Ingenting annat.

 

2. Gammelskog skövlas

 

Fel. Tvärtom ökar andelen gammal skog. Bara sedan 1998 har arealen gammal skog ökat med 50 procent enligt Riksskogstaxeringen. De frivilliga och formella avsättningarna i kombination gör att arealen gammal skog också ökar i en allt snabbare takt. Även äldre lövrik skog ökar. Riktigt grova lövträd har exempelvis ökat med 80 procent det senaste decenniet.

 

Kommentar: Dagligen faller, mot bättre vetande, gammelskog som borde fått stå kvar och skyddas. Till och med fjällnära skog faller, med Skogsstyrelsens vetskap. Så stor är bristen på virke. Endast skogar som naturvården hinner inventera och uppmärksamma skyddas, men bara ibland. Dessutom dribblas ofta med siffror. Myrar, sjöar och till och med kalfjäll räknas in som skyddad skog. Så illa är det.

 

3. Kontinuitetsskogsbruk är bättre än slutavverkning

 

Också fel. Kontinutitetsskogsbruk, det vill säga att utvalda träd avverkas när de är mogna, användes i stor utsträckning fram till för drygt 50 år sedan då metoden förbjöds. Resultatet blev lågbestockade skogar av dålig kvalité, med låg tillväxt och få ljusälskande träslag, som till exempel björk och asp. Det blir helt enkelt mest gran kvar. Ett utvecklat trakthyggesbruk, det vill säga slutavverkning, ger fler träslag möjlighet att frodas. Den generella hänsynen på hyggena har dessutom blivit mycket bättre, vilket främjar den biologiska mångfalden.

 

Kommentar: Den generella hänsynen efter en slutavverkning är ibland godtagbar men oftast obefintlig och anses även i stort sett meningslös för den biologiska mångfalden. I stället krävs det att stora områden lämnas helt orörda från skogsbruk och att även stora skogsområden undantas från det för miljön destruktiva trakthyggesbruket. Anledningen till att kontinuitetsskogsbruket förbjöds enligt ovan var att det missbrukades utan tanke på skogens fortlevnad. Idag finns nya tankesätt och arbetsmetoder där ett hyggesfritt brukande gynnar framtida tillväxt och dessutom både är ekonomiskt lönsamt och någorlunda miljömässigt försvarbart. Inte minst för att markvegetationen skyddas.

 

4. I Sverige bedrivs plantageskogsbruk

 

Nej, dagens svenska skogsbruk skapar en blandning av många träslag. Mellan 1950-1980 bedrevs ett betydligt intensivare skogsbruk som minskade andelen lövträd i skogen. Det resulterade på många håll i stora enhetliga gallringsskogar. Idag är läget helt annorlunda. Efter röjningar har man lika stor andel lövträd som barrträd och i det certifierade skogsbruket lämnar man ofta lika stor andel löv kvar efter gallring som före gallring. Resultatet blir skog som om 10-20 år kommer ha en helt annan diversitet än gårdagens gallringsskogar.

 

Kommentar: Verkligheten ser annorlunda ut. Visst har man under 2000-talet slutat att lövsanera plantager av tall och gran men förväxande barr har alltid företräde vid röjning. Så länge skogsbruket är inriktat på att enbart hålla likåldrade bestånd med mål att slutavverka kvarstår problemen. Man slutavverkar och planterar. Skulle inte det vara plantageskogsbruk?

 

5. Biologisk mångfald blir allt sämre!

 

Det var sant fram till 1993, då en ny skogsvårdslag trädde i kraft. Den ekologiska leveranstiden är lång, men redan syns goda effekter av det nya synsättet där natur- och produktionsvärden är lika viktiga. Tack vare det arbete som gjorts har potentialen för den biologiska mångfalden förbättrats betydligt de senaste 20 åren. Många arter är fortfarande hotade, men det beror främst på andra förändringar i miljön och på historiska orsaker. Målet är tydligt: Vi ska bruka skogen så att alla arter i det svenska skogslandskapet kan fortleva.

 

Kommentar: Så länge gammal skog med höga eller framtida möjliga höga naturvärden fortsätts att avverkas och fragmenteras i samma takt som nu kommer potentialen för den biologiska mångfalden stadigt att fortsätta försämras. Tyvärr är det lätt att skylla på historiska orsaker. Och det finns en del att skylla på. Skogsnäringen har gjort fel många gånger. Den här gången håller man tjurigt fast vid ett tillvägagångssätt som en gång sågs som ett föredöme ute i världen men som nu tas upp som ett avskräckande exempel. Den generella hänsynen kan aldrig väga upp förlusten av gammal skog. Så tyvärr är många arter fortfarande hotade - av just skogsbruket.

 

Slutord. Man vill gärna att det skall låta bra. Det hur man lyckas förvalta allas vårt naturarv skogen. Kanske tror man till och med på det själv, förblindad och resignerad av år av tunnelseende.

Men kanske är det som upplevs som sanning för en, vilseledande propaganda för en annan.

I så fall är vägen till en skog utan myter lång - mycket, mycket lång.

vad du vill ha.

Den går mot sitt slut. Obevekligen. Men ännu några dagar har vi den härligaste av vårvintrar kvar. Mötte igår kväll ett lyckligt gäng som tränade i nyuppkörda spår på skidstadion. Här ute har vi kunnat njuta av skateföre på Dellen i snart en månad. För en gångs skull har inte bara vintern allt för tidigt runnit bort utan vi har kunnat njuta en riktigt lång vårvinter och det har varit helt underbart.

I media framställs tyvärr årets vinter som en smärre katastrof.

- Var är våren, har man ropat sedan i februari.. och intervjuat vinterhatare efter vinterhatare som surt kommenterat att snö och vinter är det värsta som finns. Visst, man får tycka vad man vill men nog är vi väldigt väldigt många som njutit av varje dag vinter vi har haft och gärna åker skidor ett tag till i vårsol och värme!  

Sakta övergår vintern i vårvinter. Det märks på morgonens allt mer ihärdiga fågelsång. Det märks på barfläckarna som i soliga lägen växer sig allt större. Det märks också i skymningen som blir liksom allt mer utdragen när våren närmar sig. Som om natten får kämpa allt mer för sitt intrång.

Ikväll tar jag skotern ner på isen just som solen sjunker ner bakom träden och himlen lyser i magiska färger.

Just där lodjuret brukar ha sitt stråk på sin vandring över isen sätter jag mig på spaning med strandskogen alldeles bakom mig. Det skymmer allt mer och jag spanar i kikaren mot andra stranden men allt är lugnt. Samtidigt som de första stjärnorna tänds ovanför mig hör jag en kattuggla hoa en bit bort. En stund senare börjar också pärlugglan att hoa.

Plötsligt ser jag något som rör sig i månskenet ute på isen och min puls ökar något, men det är bara en räv som pilar förbi som en skugga. Ännu en pärluggla hoar och långt bort tycker jag mig höra ett dovare "hoo" men det överröstas av en hunds skällande.

Kylan kryper inpå mig och hur bra jag än trivs och njuter av stunden måste jag inse att både fötter, knän och fingrar börjar bli rätt kalla. Motvilligt lämnar jag ugglorna åt sin nattliga sång och spanar en sista gång ut över isen, men allt är stilla. Endast ett stråk i väster är fortfarande upplyst av solens sista strålar som inte tycks vilja släppa greppet. Jag, tvärt om, är ännu inte beredd att släppa greppet om vintern men kanske är det just ugglornas sång som i år kan få mig att acceptera våren.

 

Ledig och spårsnö. Har bråttom ut för att se om lodjuret har varit och hälsat på och om min oro efter jakten var befogad. Men nästan genast kommer jag på spår nere på sjön, troligen endast några timmar gamla med tanke på blåsten. Jag vänder lättad hem och lastar skidorna bakpå skotern och packar ner kaffe, mackor och torkat renkött.

Jag följer spåret över sjön och åt sydost längs stranden. Här finns både gamla igendrivna spår och nyare. Ibland gör de nån krok upp i skogen men kommer snart ner på sjön igen. Med jämna mellan rum slår jag av skotern och tar några bilder. Då plötsligt hör jag bara en liten bit tillbaka längs stranden ett läte jag bara hört någon enstaka gång förut. Det är lika mycket ett läte som från en tiger som från en marskatt och inte heller olikt rävens skall. Jag vänder försiktigt tillbaka och där i sluttningen går ett stort lodjur!!! Det flyr inte utan går långsamt och värdigt iväg. Kanske var jag som närmast inte mer än femtio meter ifrån den när vi möttes, men helt ovetande. Nu är avståndet längre, men en lång stund hör jag dess skrik när den utan att göra sig någon brådska försvinner bort i strandskogen. Pulsen har lagt sig och jag sitter och flinar glatt för mig själv. Jag går upp och tittar på de färska spåren och till min överraskning är det flera spår. Kanske var det hanen jag såg och hörde och kanske var honan endast tätt framför så här i parningstid. Eller var det kanske honan jag hörde. Jag upplevde lodjuret jag såg som stort men spåren jag såg i Järvsöbacken för en tid sedan var klart större.

Så fick jag då se en skymt av lon och det känns stort. Mycket stort!!  Självklart vill jag se mer och från isen spanar jag länge i kikaren. Jag hör lon skrika ett par gånger till uppe i sluttningen. Kanske är det båda djuren jag hör för jag tycker att lätet förändras. Jag befinner mig verkligen mitt i (mitt) lodjursland.

Holmen Skog storsatsar ännu en gång på naturvård?

 

Läser i Holmen Skogs personaltidning att hela tjugo medarbetare varit på utbildning i naturvård. Den förra större satsningen ägde rum före sekelskiftet och alla nu anställda var tydligen inte med på den..

På utbildningen har deltagarna lärt sig om skyddsvärda arter, död ved och om vattendragens vikt. Man har även lärt sig att även avsatta bestånd kan behöva skötsel för att dess naturvärden ska upprätthållas eller ökas.

 

Jättebra Holmen MEN..

..är det en ny storsatsning att skicka hela tjugo anställda på en utbildning?

..är inte höga kunskaper om vattendragens känslighet, död ved och skyddsvärda arter en självklarhet hos skötselchefer, produktionsledare m fl inom Holmen Skog?

 

En stor eloge dock till Holmen att anlita Mats Karström från Steget Före i Jokkmokk som en av kursledarna.

 

Sverige sågs en gång som ett föregångsland inom det moderna skogsbruket men nu var det länge sedan tåget vände och tyvärr har den svenska modellen länge varit ett avskräckande exempel på en grandios felsatsning. Med enorma skövlingar, utdikning av en mängd större och mindre våtmarker samt användningen av stora mängder gifter i tex slybekämpning i strävan efter livlösa monokulturer, vilar nu ett mycket tungt ansvar på skogsbolag som Holmen Skog. Samtidigt som man måste börja bruka skogen på ett hållbart sätt måste man också återställa det som en gång var vårt naturarv och skydda det lilla som ännu inte är helt bortom räddning.

Det Holmen, kräver lite mer än en liten utbildning vart tjugonde år.

..skjutet och nu vid Hallbo i mitt hemområde. Dystert. Men som tur är är jakten nu slut och förhoppningsvis ringlar snart lons löpa återigen i grannskapet.

 

En vilande blogg är också en blogg.. eller nåt.. Det har inte blivit så mycket skrivet och inte blivit så mycket fotat i vinter och ärligt talat är jag inne i en period där jag känner avsmak för att sitta framför datorn. Jag vill vara ute ute ute i den härliga vintern.

 

Nyss hemkommen från en veckas sportlov i Tänndalen med rent fantastisk lössnöskidåkning i fjällbjörkskogen. Det var länge sedan jag upplevde så härliga snöförhållanden och efter att inte åkt så mycket telemark de senaste tio åren känner jag nu bara ett allt större sug efter nya roliga åk på fjället och självklart är det toppturer som återigen hägrar. Knäna håller och det finns hur många härliga turer och grymma åk som helst kvar att uppleva!!!

 

Över till ett annat ämne. Upptäckte till min glädje ännu en gång lodjursspår på tomten och jag önskar att jag kunde få en skymt av det vackra djuret nån gång.

I kvällningen bläddrar jag igenom veckans tidningar (HT) och tvingas läsa om att två ettåriga lodjursungar skjutits i Utnäs i Forsa. Den ena sittandes i ett träd. Nu ska man förstås aldrig lita helt på det som står i HT, men jag försöker på ett seriöst sätt att uppdatera mig, förstå och engagera mig i rovdjursdebatten men trots att jag för länge sedan tagit jägarexamen och även jagat en smula finns det vissa saker jag OMÖJLIGT kan förstå. Att jakt tillåts på den lilla stam lodjur vi har och att någon får en kick av eller känner glädje i att gå ut och jaga vårt vackra landskapsdjur. Det gör mig mer än orolig.

 

Fridens.

I ett inlägg 12 november sågande jag Naturvårdsverket angående deras agerande av de politiskt viktiga vargarna i renbetesland i Junseletrakten. Idag har Naturvårdsverket kommit till klarhet och beviljat skyddsjakt. Inte en dag för sent och till glädje för samebyarna i området och i hela landet. Det är skönt att sunt förnuft ibland kan härska över politiskt hyckleri. Tyvärr ställer sig Rovdjursföreningen helt oförstående till detta beslut och det är i sig sorgligt och tyder enbart på stor okunskap och brist på verklighetsförankring.et här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till

Idag fick jag några timmar över efter att jag lämnat barnen på skolan. Efter en kopp kaffe tar jag skotern ner på Dellen för att kolla isen. Sjön har legat länge men med mycket snö har det varit högst opålitliga förhållanden. Nu efter blidväder med efterföljande minusgrader har den byggt på till ca 15 cm och det känns ju ok. Fast nån riktig kärnis är det ju inte.

Nästan genast kommer jag på flera lospår av varierande ålder. De färskaste högst ett dygn gamla. Det är en lite mindre lo som gått flera vändor över sjön. Säkert samma djur som vi sett spår av tidigare och tanken kittlar att ge sig ut i tidig gryning för att kanske få se en skymt av den..

Jag vänder hemåt. Trampar lite vägar för att kunna dra hem lite ved någon dag framöver. Fikar lite snabbt och byter om till skidkläder. Ski or die, var det ju.. Det är otroligt fint skateföre på sjön och trots att det var ett tag sen kommer jag snart in i en harmonisk åkrytm. Någon gång funderar jag över isens tjocklek men jag håller mig lagom nära land och jag har isdubbarna på mig. Jag tänker att det var flera vintrar sen det var så här bra. En liten bonus kanske eftersom skridskoisen uteblev i år, och ärligt talat, så föredrar jag nog det här!! Det här är ditt nya blogginlägg.

Snön ligger fortsatt djup och härlig. Vi har haft lodjur på besök och det är alltid spännande! Någon stor uggla ser vi också då och då och att börja höra dem hoa är väl det enda "vårtecknet" jag går och längtar lite efter. Vinter vill jag ha länge än. Så mycket foto har det inte blivit. Jobbet i Järvsöbacken tar mycket av dagens ljusa tid, men det är härligt att få vara ute på dagarna. Fick jag inte det skulle jag nog få nån kris eller nåt..

Jobbade i en av liftarna häromdan och i en bräda hade nån ristat in "Ski or die"..  Så vi säger väl det då; SKI OR DIE!!

 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: