2013 > 03

Sakta övergår vintern i vårvinter. Det märks på morgonens allt mer ihärdiga fågelsång. Det märks på barfläckarna som i soliga lägen växer sig allt större. Det märks också i skymningen som blir liksom allt mer utdragen när våren närmar sig. Som om natten får kämpa allt mer för sitt intrång.

Ikväll tar jag skotern ner på isen just som solen sjunker ner bakom träden och himlen lyser i magiska färger.

Just där lodjuret brukar ha sitt stråk på sin vandring över isen sätter jag mig på spaning med strandskogen alldeles bakom mig. Det skymmer allt mer och jag spanar i kikaren mot andra stranden men allt är lugnt. Samtidigt som de första stjärnorna tänds ovanför mig hör jag en kattuggla hoa en bit bort. En stund senare börjar också pärlugglan att hoa.

Plötsligt ser jag något som rör sig i månskenet ute på isen och min puls ökar något, men det är bara en räv som pilar förbi som en skugga. Ännu en pärluggla hoar och långt bort tycker jag mig höra ett dovare "hoo" men det överröstas av en hunds skällande.

Kylan kryper inpå mig och hur bra jag än trivs och njuter av stunden måste jag inse att både fötter, knän och fingrar börjar bli rätt kalla. Motvilligt lämnar jag ugglorna åt sin nattliga sång och spanar en sista gång ut över isen, men allt är stilla. Endast ett stråk i väster är fortfarande upplyst av solens sista strålar som inte tycks vilja släppa greppet. Jag, tvärt om, är ännu inte beredd att släppa greppet om vintern men kanske är det just ugglornas sång som i år kan få mig att acceptera våren.

 

Ledig och spårsnö. Har bråttom ut för att se om lodjuret har varit och hälsat på och om min oro efter jakten var befogad. Men nästan genast kommer jag på spår nere på sjön, troligen endast några timmar gamla med tanke på blåsten. Jag vänder lättad hem och lastar skidorna bakpå skotern och packar ner kaffe, mackor och torkat renkött.

Jag följer spåret över sjön och åt sydost längs stranden. Här finns både gamla igendrivna spår och nyare. Ibland gör de nån krok upp i skogen men kommer snart ner på sjön igen. Med jämna mellan rum slår jag av skotern och tar några bilder. Då plötsligt hör jag bara en liten bit tillbaka längs stranden ett läte jag bara hört någon enstaka gång förut. Det är lika mycket ett läte som från en tiger som från en marskatt och inte heller olikt rävens skall. Jag vänder försiktigt tillbaka och där i sluttningen går ett stort lodjur!!! Det flyr inte utan går långsamt och värdigt iväg. Kanske var jag som närmast inte mer än femtio meter ifrån den när vi möttes, men helt ovetande. Nu är avståndet längre, men en lång stund hör jag dess skrik när den utan att göra sig någon brådska försvinner bort i strandskogen. Pulsen har lagt sig och jag sitter och flinar glatt för mig själv. Jag går upp och tittar på de färska spåren och till min överraskning är det flera spår. Kanske var det hanen jag såg och hörde och kanske var honan endast tätt framför så här i parningstid. Eller var det kanske honan jag hörde. Jag upplevde lodjuret jag såg som stort men spåren jag såg i Järvsöbacken för en tid sedan var klart större.

Så fick jag då se en skymt av lon och det känns stort. Mycket stort!!  Självklart vill jag se mer och från isen spanar jag länge i kikaren. Jag hör lon skrika ett par gånger till uppe i sluttningen. Kanske är det båda djuren jag hör för jag tycker att lätet förändras. Jag befinner mig verkligen mitt i (mitt) lodjursland.

Holmen Skog storsatsar ännu en gång på naturvård?

 

Läser i Holmen Skogs personaltidning att hela tjugo medarbetare varit på utbildning i naturvård. Den förra större satsningen ägde rum före sekelskiftet och alla nu anställda var tydligen inte med på den..

På utbildningen har deltagarna lärt sig om skyddsvärda arter, död ved och om vattendragens vikt. Man har även lärt sig att även avsatta bestånd kan behöva skötsel för att dess naturvärden ska upprätthållas eller ökas.

 

Jättebra Holmen MEN..

..är det en ny storsatsning att skicka hela tjugo anställda på en utbildning?

..är inte höga kunskaper om vattendragens känslighet, död ved och skyddsvärda arter en självklarhet hos skötselchefer, produktionsledare m fl inom Holmen Skog?

 

En stor eloge dock till Holmen att anlita Mats Karström från Steget Före i Jokkmokk som en av kursledarna.

 

Sverige sågs en gång som ett föregångsland inom det moderna skogsbruket men nu var det länge sedan tåget vände och tyvärr har den svenska modellen länge varit ett avskräckande exempel på en grandios felsatsning. Med enorma skövlingar, utdikning av en mängd större och mindre våtmarker samt användningen av stora mängder gifter i tex slybekämpning i strävan efter livlösa monokulturer, vilar nu ett mycket tungt ansvar på skogsbolag som Holmen Skog. Samtidigt som man måste börja bruka skogen på ett hållbart sätt måste man också återställa det som en gång var vårt naturarv och skydda det lilla som ännu inte är helt bortom räddning.

Det Holmen, kräver lite mer än en liten utbildning vart tjugonde år.

..skjutet och nu vid Hallbo i mitt hemområde. Dystert. Men som tur är är jakten nu slut och förhoppningsvis ringlar snart lons löpa återigen i grannskapet.

 

En vilande blogg är också en blogg.. eller nåt.. Det har inte blivit så mycket skrivet och inte blivit så mycket fotat i vinter och ärligt talat är jag inne i en period där jag känner avsmak för att sitta framför datorn. Jag vill vara ute ute ute i den härliga vintern.

 

Nyss hemkommen från en veckas sportlov i Tänndalen med rent fantastisk lössnöskidåkning i fjällbjörkskogen. Det var länge sedan jag upplevde så härliga snöförhållanden och efter att inte åkt så mycket telemark de senaste tio åren känner jag nu bara ett allt större sug efter nya roliga åk på fjället och självklart är det toppturer som återigen hägrar. Knäna håller och det finns hur många härliga turer och grymma åk som helst kvar att uppleva!!!

 

Över till ett annat ämne. Upptäckte till min glädje ännu en gång lodjursspår på tomten och jag önskar att jag kunde få en skymt av det vackra djuret nån gång.

I kvällningen bläddrar jag igenom veckans tidningar (HT) och tvingas läsa om att två ettåriga lodjursungar skjutits i Utnäs i Forsa. Den ena sittandes i ett träd. Nu ska man förstås aldrig lita helt på det som står i HT, men jag försöker på ett seriöst sätt att uppdatera mig, förstå och engagera mig i rovdjursdebatten men trots att jag för länge sedan tagit jägarexamen och även jagat en smula finns det vissa saker jag OMÖJLIGT kan förstå. Att jakt tillåts på den lilla stam lodjur vi har och att någon får en kick av eller känner glädje i att gå ut och jaga vårt vackra landskapsdjur. Det gör mig mer än orolig.

 

Fridens.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: