2013 > 05

Om allt möjligt..
Vilken rubrik..
Intresset för foto går upp och ner. Känner ingen riktig gnista. Har i och för sig en hel hög skogsbilder att jobba med men känner ingen riktig glädje i det. Då är det desto roligare att skriva, men jag måste också få lite mera struktur och syfte på och med det jag skriver.
Skogen blir också mindre intressant nu när sommarvärmen kommer krypande.. Inte min grej riktigt som bekannt.
Tränar en del i mina nya Icebugsskor och det är en kick! Har sprungit en del orientering och det är riktigt kul i år! Ser hela tiden fram mot nya utmaningar!!
Fiskesugen är jag som vanligt så här års. Har ställt i ordning flugspöet för en sen premiär och självklart också bundit några nya flugor. Har några nya ställen i Svågan jag vill prova och ser mycket fram mot midsommar i fjällen. I fjol hade vi riktigt fint fiske i några fjälltjärnar och jag LÄNGTAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
En rolig grej är att vi har minst två igelkottar på besök. Den ena, troligen honan, bor under uteplatsen på skogssidan av huset. Det har den gjort nu i några år. Men häromkvällen när jag var ute sent hade hon besök av en uppvaktande och mycket angelägen friare. Så har vi riktig tur har vi igelkottsungar framåt juli.

...känsla infinner sig när jag parkerat bilen och snört på mig kängorna. Vid Gäddsjön är allt sig likt. Svarthakedoppingarna är på plats och tranan smyger iväg när jag kommer.

Jag lämnar vägen och går in i skogen kallad Gropomdal bakom tjärnen, eller våtmarken. Här inne hoppas jag hitta några av de signalarter jag försöker att få lite grepp om, bland annat genom Skogsstyrelsens bok Signalarter.

Och jag behövde inte ta många kliv in i skogen som inte för inte är klassad som nyckelbiotop. Jag kan förstå de som mest tycker att det är risigt och trassligt, för det är det, men samtidigt är det orört och vackert. Att artbestämma får jag väl försöka ägna mig åt framöver och skulle jag försöka sätta ut några namn skulle det säkert bara bli fel.. MMen det är en spännande ny värld som öppnar sig. Det fascinerande är att det är de här små svamparna och lavarna som räddar skogar. Det är det här språket som når fram till bolagen. Det är tack vare några av de här arterna som just den här skogen står kvar orörd. Inte för den härliga känslans skull.

Fredag morgon. På väg upp mot Funnervallen, Gäddsjön och nyckelbiotopen Gropomdal. En tur jag försöker komma iväg på varje vår vid den här tiden. Med bara en liten bit kvar saktar jag in bilen. Det är något som verkligen inte stämmer. Där tidigare ett parti riktigt fin gammal granskog låg och där lilla Svartån flyter fram är nu bara ett stort kalhygge. Trots att området längs ån är klassat som Naturvärde hos Skogsstyrelsen och på webkartan Skogens Pärlor (Sweref. 6860696, 600129). Några ensamma lövträd, några granpesar och några högstubbar är allt som lämnats kvar på nedre partiet. Lite högre upp längs ån endast några högstubbar. Kanske har det av någon bedömts som ett tillräckligt hänsynstagande.. men miljön har ju fullständigt förändrats med ljusförhållanden, fuktighet och vindpåverkan mm.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: