2013 > 10

..hittade jag ett gäng uttryck som lite får mig att tappa tron..
Jag sökte på Sveaskogs hemsida efter någon att tipsa om det obefintliga underhållet längs stigen vi gick igår när jag hittade bolagets skogschefs blogg. Jag kände mig förflyttad bakåt i tiden till typ 70-talet med retoriken som används..

Här följer några snabbt utklippta stycken.

-       Bejaka skogens sociala värden, men se igenom den aktiva mytbildningen om att våra skötta skogar inte skulle ha höga sociala värden. Våra svenska skogar är fantastiska. Varje riksdagsman som läser dessa rader och funderar på skogens sociala värden behöver bara ställa sig två frågor: Var du ute i skogen under din ledighet? Var det trevligt?

-       Skogsbruket kan och behöver likt all annan verksamhet självklart förbättras, men ouppnådda miljömål är inte ett kvitto på brister i skogsbruket.

-        Snart är det dags att avverka skogen på de gamla hyggena runt Malå. Igen. Ibland är det bra att påminna sig om skogsbrukets långsiktighet.


 

Egentligen är det lite konstigt att fara ut till havet för att gå i skogen. Men det är här på Norra Hornslandet, från Pulsarvskojan ner mot Björnviken som skogen jag vill vandra i och njuta av finns. Bitvis vandrar vi genom skog som borde ha ett betydligt högre skydd än ekopark men förhoppningsvis borgar det ändå för ett tillräckligt skydd även långt fram i tiden.
Det är en sagolik skogsdag. Fyra-fem grader varmt och vindstilla. Några tofsmesar, talltitor och kungsfåglar underhåller oss och då och då någon hackspett. Vid Björnbäcken en tretåig som tyvärr inte var inställd på att agera modell i fint ljus. Lite besviken på det..
Vi funderar stilla på om nalle är vaken. Bären börjar ta slut men vid en yta med kråkbärsris är det vältrampat och ätet och jag vill gärna tro att han var där i krokarna.
Bron över Björnbäcken är gammal och vi passerar försiktigt. För övrigt känns det som om Sveaskog lämnat lederna vind för våg. Det är lite väl gott om gamla vindfällen över leden.  

Ett kul litet arrangemang i Tjurrusets anda. För de som nu går igång på sånt..
Andra året i år och vi ser redan fram mot en ännu blötare uppföljare 2014!!!!

Jag har slutat gå igång på extrema närbilder av djur. Såna där man kan hitta skönhetsfel i en fågels fjäderdräkt eller räkna snorkusarna i björnens nos. Det är så ointressant.
Det här är bara en vanlig blåmes i vår helt vanliga trädgård. Med lite tålamod och kanske ett enkelt gömsle eller ett värre tele hade jag kommit mycket närmare. Men det hade inte blivit ett dugg intressantare för det. Förresten saknar jag både gömsle, värre tele och för den delen även tålamodet att sitta i ett sådant.
Nej den där komma-så-nära-som-möjligt tävlingen lämnar jag åt andra att hålla på med.  

Trodde att förra höstens obs av kungsörn och havsörn samtidigt var en smula unikt. Så tydligen inte. Igår gick jag med pojkarna från Hallbo upp på Rövarklitt. Först en snabb skymt av något örnlikt. Sen plötsligt, om än på långt håll först en och sedan en till örn. Och även denna gång en kungsörn och en havsörn.. (!!!!!!!!!!). Alltför nära varandra för att åtminstone inte vara ovetande om varandra.
För övrigt en kungligt härlig eftermiddag.

Etiketter: havsörn, kungsörn

Ingen hemlis att jag är förälskad i fjällen. Lite udda kanske att jag tycker de är som bäst i oktober, när de skrikande färgerna blåst all världens väg och de bruna mjukare nyanserna tagit över, och när nysnön kryper allt längre ner på fjällsluttningarna.
Tidigare år har det alltid känts som om vi den här helgen fått en liten försmak av vinter, men inte i år. Lite lite snö på topparna långt långt bort är allt. Lättsamt men också lite tråkigt.
Vi hade en plan att vandra lite på Flatruet på vägen upp och tänkte att den omvägen skulle vara välinvesterad, men ett envist och blött regn och tre plusgrader gjorde att vi åkte direkt till stugan.  
Innan kvällen fick jag mig i alla fall en skön sugande löparrunda längs Nordic ski spåren.  
Lördagen bjöd på härligt höstväder och efter en lång oinspirerad sommar kom kameran äntligen fram igen och jag gick igång rejält på allt det vackra både i fjällskogen och på fjället. Wilmer och ripan är en favorit och om någon undrar varför han har pinnar (horn) i mössan så är han så klart en ren..
Det är fantastiskt roligt att ha barn som springer, hoppar och klättrar upp på alla fjälltoppar så fyllda av upptäckarglädje! Fjällen börjar bli lika mycket hemma för dem som det är för mig.
Behöver jag säga att jag (vi) längtar tillbaka..

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: