2015

Fem cemtimeter tjock kärnis på Norra Dellen. Det är inte varje dag. Inte varje år heller för den delen. Vi bara måste ut på skridskor trots diverse sjukdomar och krämpor. Helst brukar jag vilja ha det dubbla för att njuta fullt ut men jag vänjer mig snabbt och vi håller oss där folk åkt före oss och ganska nära land. Dimman från igår är borta och ljuset ett helt annat.

Isen har lagt sig på Norra Dellen efter några kalla dygn. Dimman hänger över sjön och jag frossar i magiska kontraster. Det är kallt, vackert och helt naturligt.

Plötsligt flyger något stort och ljust upp framför mig. Jag förbannar mig lite att jag inte var mer uppmärksam men kan bara konstatera hur bra den stora ugglans brokiga fjäderdräkt smälter in bland skogens grenar och kvistar. Kameran har jag naturligtvis inte med mig och säkert flög den långt iväg efter att jag skrämt den. Tänker jag. Ändå är jag tillbaka med kamera och kikare en liten stund senare. Och faktiskt så sitter den plötsligt där. Den spanar in mig men koncentrerar sig sen på ett prassel nere i diket under. Så dyker den och blir borta en stund. En sork är en lagom munsbit för en slaguggla.
Ugglan är inte skygg men håller sig på avstånd och jag gör heller inga försök att komma riktigt nära. Vill inte störa mer än jag behöver. När jag inte sett den på en stund går jag tillbaka upp mot huset. Vänder mig och låter kikaren svepa över skogsbrynet. Då sitter den där på en björkgren och jag tar några bilder trots att ljuset är dåligt och avståndet långt.
 

Ibland har jag svårt att ta mig iväg ut. Ibland måste annat gå före. Ibland vill jag överhuvudtaget inte alls sätta mig i bilen.
Idag tog jag mig ut. Igen. Lämnade pojkarna på skolan och fortsatte ut på Hornslandet. Lite stress i början. Glashalt på vägen och långt att åka. Jag hann börja tvivla på om det skulle bli värt resan ut.
Det var det. Tyvärr är det inte många som hittar hit. Stigen ner mot havet har om möjligt blivit ännu mindre sedan i fjol. Vindfällena som låg över stigen då ligger kvar. Men bara känslan av att vandra i en sammanhängande skog i flera timmar utan att behöva se ett kalhygge ens på långt håll är värd vilken resa som helst. Jag försöker och lyckas fokusera på glädjen i att uppleva det här här och nu i stället för att älta skogspolitiska misslyckanden.
Ett kvitter i träden får mig att titta upp. En liten flock stjärtmesar passerar. Jag har sett många av dem i höst och det är glädjande.
En tunn ishinna har här och där lagt sig på de små tjärnarna. Det frasar lite runt kängorna när jag hasar över en uttjänt spång över en liten myr. Solen står lågt och lockar till några bilder.
Havets brusande hörs allt tydligare. Det är häftigt att vandra i en skog som denna och helt plötsligt stå på en stenig strand. Höra måsar och svirret av en förbiflygande knipas vingar.
Här nere brukar den tretåiga hackspetten hålla till men idag varken hör eller ser jag någon hackspett. Däremot när jag lämnar vindskyddet vid Kasten dyker det upp både tofsmes, talltita, kungsfågel och svartmes. Alla hårda övervintrare som trivs här ute i den trassliga gamla skogen med dess skrymslen och prång.
Det är skönt att vandra. Från början kändes det ovant med kängor för mina fötter vana vid löparskor. Men det är skönt att varva ner nu i takt med naturen. Låta kroppen vila och ladda om. Och var gör man det bättre än här i skogen. I november.
 
Äntligen har det blivit tid för några skogsturer. Senhöst. November. Ett ständigt öga på termometern och små glädjeskutt när det närmar sig och går under nollan.
De flesta flyttfåglarna har just flyttat och kvar är hårdingarna. De som kommer trotsa vinterns snö och kyla. De är mina favoriter. Om de sen också är beroende av äldre skogars skrymslen, trassel och vrår smäller det ännu lite högre. Kanske är de lika mig..
Vandrar stigen upp från Södra Hallbovallen upp mot bergen. Jag hoppas att få träffa på den tretåiga hackspetten här. Jag brukar göra det. Den finns här. Men den fina skogen här börjar naggas i kanten. Blir det för lite kvar försvinner många arter illa kvickt. Och det börjar bli alldeles för lite skog kvar för många arter. Men än så länge kan jag glädjas åt ett besök av den lite sävliga och nyfikna hackspetten.
En tjäderhona flyger upp framför mig. Deras livsutrymme krymper också ständigt. Bärriset i skogen blir allt vekare och påverkar i högsta grad hur många ungar som överlever.
Fortsätter upp på berget. Hallboklitt. Väntar mig få höra det muntra kvittret från tofsmesarna som födosöker i de trassliga tallarna här uppe. Men idag är det tyst. Några talltitor skyndar förbimen annars tyst.
Fikar. Vandrar runt i den fina skogen. Det är gott om hålträd och vindfällen. Gott om ställen för både hackspettar och mesar att bygga bo, häcka och övernatta. Det är skog som skog ska vara. Enligt mig. Enligt naturen.
Jag traskar neråt. Stannar till och lyssnar. Tyst.
Tyst som i skogen i november.


 

Länge har jag velat få en chans att fotografera norrsken, ett av naturens verkliga skådespel, och igår kväll blev det äntligen av. Redan innan det var riktigt mörkt syntes att det var på gång. Och det var ett otroligt norrsken över hela himlen. Det upplever man oftast bara bra nog mycket längre norröver. Enda problemet igår var att molnen kom och gick.
Provade olika inställningar på kameran och mer finns att jobba på. Bilderna är enbart tagna hemma på tomten. Att huset och verandan ser ut att vara på väg att rasa får ni ha överseende med den här gången:-)

Som vanligt bär det av till fjälls i början av oktober. Ibland möter vi första snön den här helgen. I år har inte ens höstfärgerna blåst bort även om fredagens storm gör sitt bästa så är inte hösten så långt gången än.
På lördagen får vi en grymt härlig dag med trevligt sällskap uppe på Ånnfjällets alla små toppar och härliga skogssluttningar. Men döm vår förvåningen när parkeringen nästan är full när vi kommer dit på morgon. Det är nästan så jag blir lite besviken för vi brukar ha fjällen för oss själva så här sent på hösten, men samtidigt är det självklart roligt att fler än vi tar chansen att uppleva fjällen när de är som finast. Fast som bekant trivs jag bäst när löven just blåst av träden och snön kryper neråt längs fjällsidorna. Skogen här är verkligen värd att nämna. Tyvärr huggs det alldeles för mycket runt Funäs och det förtar en stor del av upplevelsen för mig som alltid längtar till det mera vildmarkslika. Stora rektangulära kalaverkningar med sparsamt lämnade högstubbar hör inte hemma fjällnära. De hör väl inte hemma någonstans egentligen men det kommer det ta åtskilliga år innan gubbarna på skogsbolagen inser.
Men hit till Ånnfjällets sluttningar kommer jag återvända:).

Jag trivs i skogen. Ingen nyhet kanske. Även när är ute med röjsågen är lilla kameran med. Och den levererar. Det finns ett läge med "dramatiska färger" som jag bara älskar. Visst. Lite fusk är det. Men det blir så j...a läckert! Jag skulle vilja se världen så här. Eller i svart och vitt. Det vanliga är så blekt.
Första bilden är ett hjortronblad på myren. Det andra ett lingon. Det tredje en liten tallplanta sedd ovanifrån. Alla tre bilderna tagna med det lika fantastiska "micro-läget".

Egentligen behövde vi inte plocka mera lingon. Men det finns ju så mycket i år så vi har svårt att låta bli. Och så är det så mycket skönare än att bli liggande i soffan inne. TV har jag så totalt lessnat på. Jag vill bara vara ute.
Röken från elden håller småsveda och mygg på avstånd. Till att börja med räckte skymningsljuset och flammorna till att se skillnad på lingon och blåbär. Till slut måste pannlampan fram.  Och jag blev tvungen att springa in efter kameran. Eld fascinerar som vanligt. Hög ISO och ganska lång slutartid. Magiska bilder. Riktigt nöjd.

Jag kom in på det lite i mitt förra inlägg. Stigar. Stigar som sakta återtas av naturen för att ingen längre trampar dem. Men också stigar som direkt försvunnit vid en avverkning. Stigar som är kulturhistoria men som ingen längre månar om. Eller det gör man kanske. Men om skogen sköts rätt blir stigarna kvar. Det är min fasta övertygelse.

Vad är det som gör att allt färre verkar vistas i skogen. Åtminstone till fots. Det motordrivna nöjesåkandet har trots lagar och regler ökat markant. Har skogen blivit tråkig? Skulle det bli intressantare om det togs inträde till skogen. Att det skulle kosta pengar. Då skulle det bli intressant. Kostar det pengar är det bra. Gratis är tråkigt. I en tid då allt kostar pengar borde vi uppskatta skogen desto mer. Jag gör det, och många med mig. Ändå är vi få.

Men hur är det. En gammal körväg från långt tillbaka trampas och blir till stig. Då användes små maskiner. Kanske häst. Det gick att samsas. När jobbet var gjort fanns stigen kvar. Idag är maskinerna gigantiska. Det är bolagen stolta över. De är effektiva. Bra för ekonomin. Men att samsas finns inte mer. Stigen finns inte mer.

Vissa hävdar att ökad förekomst av varg och björn har påverkat. Att man är rädd att fara till skogs. Så är det säkert. Tyvärr en i de flesta fall oberättigad rädsla delvis skapad av den skräckpropaganda som bedrivs av en klick högröstade fanatiker ur jägarkåren.
Visst. Fler och fler möter rovdjur. De finns omkring oss men nästan alltid i det tysta. Det är vårt agerande som avgör om skogen är farlig eller ej.

Skogen har förändrats. Allt mindre gammal trevlig vandringsskog finns kvar. Sveriges skogar växer igen. Det är största hotet. Ett hot som bolag och näring nonchalerar. Det är helt enkelt inte lika mysigt i skogen längre. Man åker längre till en skog att gå i. Till en skog där det är fint. Till en skog där stigarna finns kvar. Till en skog som man vet står kvar när man kommer dit. Även i framtiden.

Nu just nyligen försvann vår sista trattkantarellskog. Ja ni vet den där skogen dit man årligen återvänder för att gå den där rundan. Upplevelsen är lika viktig som svampen. Igenkännandet. Nu hänger där en banderoll med texten HOLMEN på. Så klart. Kvar står tallar på tillväxt. Det är inte kalhugget. För en förbipasserande ser det nog fint ut. Annorlunda. Ljusare. Ofta har vi sett tretåig hackspett här. Och alltid tjäder. Jag tror inte de gillar annorlunda.

5 september. Just nu går naturen balansgång mellan sensommar och höst. Nätterna blir friskt kyliga men solen är ännu riktigt varm dagtid.
Det pirrar lite inom mig. Hösten för mig är livslust, kreativitet, inspiration, glädje och inte minst längtan ut.
Jag har följt den gamla körvägen upp från sjöänden. Jag har gått här förr. Många gånger. Det är nära inpå byn men ändå så mycket vildmarkskänsla. Slagugglan finns här liksom lodjur och ibland nån björn. Även någon varg på långvandring går då och då förbi just här. Dessutom har jag ett flertal gånger kunnat skåda örn uppifrån bergen och det är lite av vad jag hoppas på idag också.
Kameran är med så klart. Härifrån brukar jag alltid få med mig ett gäng fina bilder. Kanske är det därför jag känner mig så inspirerad. Eller så är det hösten som är i antågande.
Det är gott om blåbär längs vägen och även lingonen är snart plockbara. Uppe i harsyreskogen spelar ljuset fint mellan granstammarna. En hackspett knackar lugnt just utom synhåll. Högre upp just när vägen vänder neröver igen viker jag av på stigen upp mot berget. Numera är den bitvis knappt följbar. Inte många rör sig i skogen längre.
Det är svamptid också. Vi åt kantareller senast igår men vi plockar allt mindre svamp. Trots det tar jag en liten omväg och där sitter både svart trumpetsvamp och bleka taggisar. Men idag får de stå kvar.
Lite tjatter i trädtopparna får mig att lyfta blicken. Det är tofsmesar som trivs i den knotiga trassliga skogen här upp mot berget. Häckningen verkar ha gått bra för jag träffar på flera grupper. Mera tjatter och jag kan pricka av kungsfågel, olika sångare, rödstjärt och domherre. Men det är svårt att fota småfåglar i ständig rörelse. Ofta är de också alltför högt upp i träden.
Uppe på Rövarklitt. Viken ligger som en liten fjord under mig. Jag hade hoppats på lite vind för örnarna att segla på men det blir inte alltid som man vill. Solen värmer och ordentliga skurmoln bullar upp sig norröver och västerut. Jag fikar och dröjer mig kvar men ingen örn får jag se.
Traskar neröver. Stigen växer igen även här. Nere i storskogen ovanför vallen viker jag av in i skogen. Står stilla och bara lyssnar. En järpe flyger upp och iväg. Reagerar på spår i mossan framför mig. Känner med handen och fingertopparna. Kanske björn, tänker jag och börjar leta fler spår. Bara några meter ifrån mig står en mindre torrtall där barken nyligen ramlat av. Jag ser ränder från vassa klor. Det har varit björn här. Inte helt nyligen förstås men åtminstone nu i sommar. Det kittlar att de faktiskt finns här ändå. I det tysta. Vi har varit nära björn förr just här runt berget. Kännt lukten. Kännt närvaron.
Det är härligt i skogen.
 

Det har som vanligt nappat bra i sommar och vi har fått många fina naturupplevelser i lilla Hålsjöviken i stora Södra Dellen. På bilden drar en fin matabborre i Hjalmars lilla wobbler. Fast i år har vi varsamt släppt tillbaka alla abborrar.
Hålsjöviken är en superfin fågellokal med häger, gråhakedopping, brun kärrhök och mycket mycket annat spännande.

Tio grader på morgon. Fuktigt. Dimmigt. Tranorna ropar nerifrån åkrarna mot sjön. Vingslag. Några trastar flyger upp och iväg. Vindstilla. Lätta droppar hörs inifrån skogen.
Överallt små spindelnät prydda med små små droppar. I bärriset i skogen. I buskarna i trädgården. I dahliorna framför mig. I gräset. Överallt liv.
Om en stund kommer det att lätta. En plötslig vind och det spricker upp.

En av sakerna vi ville hinna med i sommar var Gröntjärnsleden. I fredags blev det av och dessutom på cykel och finare skogscykling får man leta länge efter.
Vi cyklade från parkeringen uppe vid Bratthe via Gröntjärn till badet i Sandvik. Tillbaka tog vi grusvägen. Totalt 24 kilometer som tog oss ca 5 timmar totalt men då gick Wilmer i en del av backarna.
Bitvis går leden i riktigt vackra skogar men mot Sandvik ser det bitvis mer ut som vanligt med några skämmiga avverkningar alla svenskt skogsbruk. Men i det stora hela riktigt fint.
Några tjädrar såg vi. Älgspår. Kanske en lavskrika och sommarens andra aspfjäril på stranden vid Gröntjärn.
Väl hemma är det ett hemskans liv på skatorna från granntomten. Det visar sig vara en sparvhök som slagit en av skatungarna och en kamp på liv och död pågår i den vildvuxna trädgården. Vi smyger tillbaka och lämnar de åt sitt öde. En stund senare är det tyst.

Ett av mina favoritställen här i krokarna. Vandringen ner genom skogen. Bäcken som porlar. Det glittrande havet. Lugnet.
Vi bestämmer oss på morgon. Pojkarna är också sugna på en utflykt. Det är lite sensommar i luften. Morgnarna är svala men värmen kommer ändå krypande. Det är skönt i skogen när vi följer stigen ner mot havet. Massor med små blåvingar fladdrar i bärriset. En hackspett jobbar lugnt men någonstans utom synhåll och några tofsmesar tjattrar lite muntert i de sista tallarna.
Som vanligt blir det en smått upprymd känsla av att nå havet. Ljuset, dofterna är nya. Det var länge sedan vi var hit nu.
Längs vägen ut har vi pratat om att vi hoppas få se någon havsörn och vi har turen med oss. Två fåglar flaxar upp över oss och cirklar runt oss en stun innan de försvinner iväg. Lite senare ser vi en till eller kanske är det samma långt ute över havet.
Några skarvar flyger förbi. I vikarna ligger skrakar och på långt håll ser jag en grå liten vadare men jag kommer aldrig nog nära för att se vad det är.
Vi njuter länge vid havet och fikar gott innan vi vandrar upp genom skogen mot bilen igen. Det är varmare och tystare i skogen nu. Det enda vi ser längs stigen är två pärlemofjärilar i akrobatisk flykt.

I helgen var vi med och sprang rogainingtävlingen Hemavan 24. Inom 24 timmar skall man besöka så många som möjligt av de utsatta kontrollerna och samla så många poäng som möjligt. Det roliga är att man själv bestämmer sin rutt och vilka och hur många kontroller man vill ta.
Årets tävling bjöd på rätt extrema snöförhållanden, mycket smältvatten och låga moln. Endast ett tag på efternatten sprack det upp och vi kunde se de högre topparna. Under natten kom även månen fram ett tag.
Vi slutade 29a av 45 startande lag och det är vi riktigt nöjda med. Vår rutt gick mestadels i lägre terräng där vi fick något sämre poängutdelning men å andra sidan slapp irra runt i dimman på topparna.
Fick en liten dipp efter hemkomsten men inte så konstigt när man lufsat närmare 8 mil på 22 timmar med smältvatten i dojjorna.

 

Femton grader varmt och ett skönt strilande regn. Fick mig ett långt och skönt träningspass idag.
Så förlåt juli.
Jag hade fel.

Har äntligen lagt lite tid på hemsidan. Inga stora ändringar men allt känns genast lite fräschare och det skall förhoppningsvis innebära att jag blir lite flitigare med blogg och bilduppdateringar.

Sommaren rullar på och juli är som vanligt årets mest intetsägande, oinspirerande och överreklamerade månad.
Färgerna är ointressanta. Mygg, småsveda och getingar är som tokiga, gräsmattan bara växer, för varmt för att träna, pollen överallt :-(.
Till och med att bada är bättre i augusti, för de som nu gillar det.
Fast hade det inte varit just juli hade jag kanske inte lagt lite tid på hemsidan som en anledning att få hålla mig inne.
Så det finns trots allt nånting bra med juli också. Det är bara att alla andra månader har typ mer att erbjuda.
I alla fall mig.
 

Äntligen barmark i fjällen! Och som alltid känner jag ett lugn och en hemkänsla av att komma till fjälls.

Den här gången bar det av till Gräftåvallen och en riktigt skön löparhelg med Anders och Jonas. Lördagen bjöd på riktigt härligt väder och en 34 kilometers runda till fascinerande Dörrsjöarna och förbi 7 topprösen.
En riktigt skön genomkörare för både kropp och själ.
Hann även spana lite fågel och såg ljungpipare, fjällpipare, blåhake, snösparv och stenfalk. Hörde ytterligare några vadare och ganska säkert även en ringtrast.
Söndag morgon vaknade vi till ett envist blötsnöande. Fjället var uteslutet så det blev en rätt blöt men härlig skogsrunda på 11 kilometer. Fast sista biten var vi nog alla rätt slitna.

Bilderna tagna med min nya Olympus TG-4. En riktig trevlig kamera gjord för just sånt här. Fick några något överexponerade bilder men det får nog mer skyllas på fotografens inställningar  av ljusmätningen än på kameran.
Bilderna ovan är jag efter lite redigering riktigt nöjd med. 
  
Tack grabbar för en superhelg!!

Kall, regnig och blåsig. En kort sammanfattning av maj månad 2015. Jag tillhör nog de få som har trivts rätt bra även om till och med jag nån kväll då och då hade kunnat tänkt mig slippa elda i kaminen och hellre suttit ute på verandan. Men det har varit skönt skogsväder även om myggen börjat komma nu på slutet och riktigt bra träningsväder för långa löparpass.
Trädgården har också mått bra. Aldrig har vårblommor och tulpaner blommat så länge.
Gick en runda i trädgården med kameran för nån dag sedan. Hittar inte riktigt inspirationen. Tankarna är på annat håll. Till fjälls kanske. Som vanligt föredrar jag svartvitt när färgerna blir för starka. Det blåste hårt och jag försökte med lång slutartid (1/16) få lite rörelsekänsla i bilderna. Några bilder överexponerade jag medvetet för att få större kontrast vid redigering. Åtminstone kände jag mig lite kreativ en stund.

 

Ännu en mild vinter läggs till handlingarna. Snön har kommit och gått och någon riktig köldknäpp blev det aldrig. Kanske är det bara att vänja sig vid ett mildare klimat. 

Som vanligt runt första maj har vi planerat in en härlig utedag på Hornslandet. Från början åkte vi ut redan till soluppgången oanständigt tidigt. Tyvärr upplevelsemässigt har det på senare år hunnit bli tidig förmiddag innan vi har kommit ut.
I år är siktet åter igen inställt på Norra Hornslandet och naturreservatet där Sveriges vad vi vet äldsta daterade tall står, 768 år gammal.
Stigen från vändplan där vi parkerat och ner mot havet är allt annat än vältrampad och det är snudd på lite klättring på några ställen. Vid gölarna har vi hoppats få se någon av de häftiga vattensalamandrar vi sett här tidigare men ett litet "vak" eller välvning i vattenytan och en ensam skräddare är allt tecken på liv idag.
Vi anar havet och tar oss ner till Nicklas Teahouse för en första fika. Enligt vad vi tror har stenblocken kastats upp på varandra efter en jordbävning och den efterföljande tsunamin. Hur som helst är det en idealisk lekplats för pojkarna som kryper och klättrar vilt.
Spanar i kikaren ut över havet och blir glad över att se en flock ejdrar ligga och guppa en bit ut.
En kort vandring härifrån står gammeltallen som vi givetvis hedrar med ett besök. Det är en fascinerande tidsrymd och en egentligen fascinerande oansenlig tall som så länge stått lutad mot sitt klippblock.
En grönsnabbvinge fladdrar förbi och landar. Finns det en grön liten fjäril så bör man ju känna igen den.
Trasslar oss fram obanat upp till vindskyddet på Pikstensberget. Catherine har närkontakt med en stor huggorm och som vi ser oss alla lite extra för var vi sätter fötterna.
Snart brinner en liten eld och vi grillar bitar av falukorv och lägger i tunnbröd. Hjalmar som ligger på rygg ropar till. En havsörn flyger över. En stund senare har han fångat en liten blåvinge.
Det är bara så skönt att vara ute. 

 

Fick oss som vanligt några dagar till fjälls på sportlovet. Det känns som om tiden bara flyger iväg och mycket känns ännu ogjort även om jag ändå börjat ställa om till vår. Det har väl egentligen varit en ok vinter. Mild och lättsam men åtminstone bra nog mycket bättre än fjolårets. Om nu det är nåt att skryta med.

Nåväl. Sportlov och pojkarnas upplevelse skall givetvis stå i centrum. Jag får blicka längtansfullt mot orörda fjällsluttningar och vildmarksdalar den här gången.
Två dagar spenderar vi i Tänndalens fina backar och framför allt på natursnö. Det är säkert en vanesak och tekniksak men för mig är inte konstsnö ett alternativ.
Det är roligt att se pojkarna utvecklas och våga allt mer. Samtidigt är naturen nära. En kungsörn seglar över Hamrafjället och vi ser ripors spår under stolliften. Högre upp pekar vi ut toppar vi varit upp på sommartid och jag pekar ut åkbara snöfält och lavinfarliga branter.

Fredag. Kallgrader och sol. Med packade ryggsäckar tar vi längdspåret mot Tännäs och det blir en riktig njutardag med hela 16 km skidåkning. En järv har revirmarkerat bara helt nära skidspåret och vänt tillbaka upp i skogen. Lavskrikor ser vi ett par gånger och vid vindskyddet vid Acktjärn där vi rastar och grillar falukorv kommer de nyfiket och oblygt fram och låter sig smaka av våra godsaker. När de är nöjda drar de sig tillbaka in bland de knotiga, trassliga och lavbeklädda träden.

Lördag. Blåsigt och plusgrader. Efter att pojkarna åkt sig mätta i backarna får jag tid till en eftermiddagstur i skogen. Föret är omväxlande men oftast riktigt bra och jag kommer snart in i ett behagligt tempo. Lyssnar efter fågelkvitter. Lite hoppas jag på att nån gång igen få se en lappmes, men idag är det knäpptyst i skogen. Jag följer ett ett par dagar gammalt lospår en bit. Ser framför mig hur lon rör sig och väljer väg. Vid ett korsande skoterspår viker lon av längs spåret medan jag fortsätter framåt och håller höjd uppe på åsen.
Solen sjunker. Det här var en skön och välbehövlig kontrast till stöket i backarna och de välpreparerade spåren.

Söndag. Vi dröjer inne under förmiddagen och tar en tidig lunch för att slippa det utlovade regnet. Tyvärr börjar det droppa just som vi ger oss iväg på spåret. En stund senare övergår det i blötsnö som blir vatten på kläderna och det blöter igenom både över knän, handskar och pjäxor. Efter en snabb fika och ett litet rådslag i vindskyddet i skogen just under Malmbäcksstugan bestämmer vi oss trots allt för att fortsätta upp på fjället och till en förhoppningsvis öppen och varm våffelstuga. Och nu vänder turen. Det spricker upp och solen kommer fram och efter tork av kläder och goda våfflor i en för året mysig Malmbäcksstuga får vi några sköna timmar på fjället.
Hjalmar går igång på att träna telissvängar med längdskidorna i hopplös bristande snö. Trots det gör han framsteg:)
Jag spanar fjällsluttningar och får fram kameran en stund. Det är lite snö på fjället och vi får tricksa oss fram mot lilltoppen som ligger helt bar. Wilmer som längtar till våren springer och gläds över att slippa snö och skidor en stund.

Summerat har vi som vanligt haft några härliga dagar i ett härligt område. Tyvärr ökar skoteråkandet för varje år och av spåren att döma efterföljs uppsatta regler inte alltför bra. Var det brister är svårt att säga. Troligen i nonchalans och okunskap hos skoterturisterna. Skotern är ett förträffligt redskap använd på rätt sätt men jag blir mer och mer restriktiv i mitt tankesätt.
I skidspåren träffade vi också på en hel del lösa hundar. Också där råder en viss tråkig nonchalans eftersom lösa hundar skall vara kopplade i spåren. 

Vintern är en hård tid för kvarvarande småfåglar. Den här sidensvansen ser dock rätt välmående ut. Vintern har ju inte heller varit mycket att skryta med köldmässigt.
Sidensvansen är egentligen en utpräglad vildmarksfågel och en av få gånger jag träffat på den sommartid var på en fiskeresa till Vindelälven för ett antal år sedan.

Idag har några snöflingor av det blötare slaget dansat omkring. Har inte riktigt gett upp om att mars ska bli kall och vintrig nu när februari blivit mest våraktig. Mycket finns kvar på göralistan innan jag är redo för vår. Samtidigt är det skönt att dagarna blir allt längre och att solen då och då värmer gott.

Äntligen är vintern här på riktigt! Hann med att åka lite långfärdskridsko innan snöstormen. Läckrast var att åka i månsken med en mullrande is under skridskorna. Fast jag var noga med att bara åka där vi åkt tidigare på dagen.
Någon kväll senare var jag ut en sväng och bara stod och njöt av vinterkvällen. Det var så stilla som det bara kan vara just en vinterkväll i januari. Isen på sjön mullrade stillsamt och växte och någonstans nere bakom ladan hoade en pärluggla. För ett antal år sedan bodde jag en längre period i en stuga i Vålådalen och granne med just en pärluggla. Jag brukade kalla den min "välkommen-hem-uggla" eftersom den alltid satt och hoade på kvällen när jag kom hem.

Idag tog jag mig en tur på snöskorna. Snirklade mig ner genom skogen och ut på sjön. Utmed land blötte det igenom kände jag med stavarna men med snöskorna flöt jag fint ovanpå. Längre ut var isen fortfarande fast och fin under snön.
Mina Icebug Sorix kängor funkade kanon tillsammans med mina snöskor från TSL. ngre

..på 2015 kommer jag mig faktiskt ut en sväng i skogen! Det blir favoritsvängen från Hallbo upp över bergen till Rövarklitt. Jag har länge velat hit vid spårsnö och nu blev det av!
Tyvärr är spårsnön av det blötare och mer svårtydda slaget men jag får i vilket fall en skön dag ute. Inte heller behöver jag bli besviken. Efter en liten stund kommer jag på lodjursspår, det är jag rätt säker på. Gången och skevningen i spårstämpeln är tydliga tecken. Ett mindre spår skulle kunna vara ett mindre lodjur i sällskap eller en räv som gått senare. En grävling har också varit ute.
På väg ner tror jag mig först komma på samma spår igen men blir osäker. Spårstämlarna känns annorlunda och mera hund eller varglika. Gångsättet däremot det samma. Men snön rasar ihop och jag valde att inte ge mig iväg på några längre spårningar idag.

 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: