2015 > 11

Plötsligt flyger något stort och ljust upp framför mig. Jag förbannar mig lite att jag inte var mer uppmärksam men kan bara konstatera hur bra den stora ugglans brokiga fjäderdräkt smälter in bland skogens grenar och kvistar. Kameran har jag naturligtvis inte med mig och säkert flög den långt iväg efter att jag skrämt den. Tänker jag. Ändå är jag tillbaka med kamera och kikare en liten stund senare. Och faktiskt så sitter den plötsligt där. Den spanar in mig men koncentrerar sig sen på ett prassel nere i diket under. Så dyker den och blir borta en stund. En sork är en lagom munsbit för en slaguggla.
Ugglan är inte skygg men håller sig på avstånd och jag gör heller inga försök att komma riktigt nära. Vill inte störa mer än jag behöver. När jag inte sett den på en stund går jag tillbaka upp mot huset. Vänder mig och låter kikaren svepa över skogsbrynet. Då sitter den där på en björkgren och jag tar några bilder trots att ljuset är dåligt och avståndet långt.
 

Ibland har jag svårt att ta mig iväg ut. Ibland måste annat gå före. Ibland vill jag överhuvudtaget inte alls sätta mig i bilen.
Idag tog jag mig ut. Igen. Lämnade pojkarna på skolan och fortsatte ut på Hornslandet. Lite stress i början. Glashalt på vägen och långt att åka. Jag hann börja tvivla på om det skulle bli värt resan ut.
Det var det. Tyvärr är det inte många som hittar hit. Stigen ner mot havet har om möjligt blivit ännu mindre sedan i fjol. Vindfällena som låg över stigen då ligger kvar. Men bara känslan av att vandra i en sammanhängande skog i flera timmar utan att behöva se ett kalhygge ens på långt håll är värd vilken resa som helst. Jag försöker och lyckas fokusera på glädjen i att uppleva det här här och nu i stället för att älta skogspolitiska misslyckanden.
Ett kvitter i träden får mig att titta upp. En liten flock stjärtmesar passerar. Jag har sett många av dem i höst och det är glädjande.
En tunn ishinna har här och där lagt sig på de små tjärnarna. Det frasar lite runt kängorna när jag hasar över en uttjänt spång över en liten myr. Solen står lågt och lockar till några bilder.
Havets brusande hörs allt tydligare. Det är häftigt att vandra i en skog som denna och helt plötsligt stå på en stenig strand. Höra måsar och svirret av en förbiflygande knipas vingar.
Här nere brukar den tretåiga hackspetten hålla till men idag varken hör eller ser jag någon hackspett. Däremot när jag lämnar vindskyddet vid Kasten dyker det upp både tofsmes, talltita, kungsfågel och svartmes. Alla hårda övervintrare som trivs här ute i den trassliga gamla skogen med dess skrymslen och prång.
Det är skönt att vandra. Från början kändes det ovant med kängor för mina fötter vana vid löparskor. Men det är skönt att varva ner nu i takt med naturen. Låta kroppen vila och ladda om. Och var gör man det bättre än här i skogen. I november.
 
Äntligen har det blivit tid för några skogsturer. Senhöst. November. Ett ständigt öga på termometern och små glädjeskutt när det närmar sig och går under nollan.
De flesta flyttfåglarna har just flyttat och kvar är hårdingarna. De som kommer trotsa vinterns snö och kyla. De är mina favoriter. Om de sen också är beroende av äldre skogars skrymslen, trassel och vrår smäller det ännu lite högre. Kanske är de lika mig..
Vandrar stigen upp från Södra Hallbovallen upp mot bergen. Jag hoppas att få träffa på den tretåiga hackspetten här. Jag brukar göra det. Den finns här. Men den fina skogen här börjar naggas i kanten. Blir det för lite kvar försvinner många arter illa kvickt. Och det börjar bli alldeles för lite skog kvar för många arter. Men än så länge kan jag glädjas åt ett besök av den lite sävliga och nyfikna hackspetten.
En tjäderhona flyger upp framför mig. Deras livsutrymme krymper också ständigt. Bärriset i skogen blir allt vekare och påverkar i högsta grad hur många ungar som överlever.
Fortsätter upp på berget. Hallboklitt. Väntar mig få höra det muntra kvittret från tofsmesarna som födosöker i de trassliga tallarna här uppe. Men idag är det tyst. Några talltitor skyndar förbimen annars tyst.
Fikar. Vandrar runt i den fina skogen. Det är gott om hålträd och vindfällen. Gott om ställen för både hackspettar och mesar att bygga bo, häcka och övernatta. Det är skog som skog ska vara. Enligt mig. Enligt naturen.
Jag traskar neråt. Stannar till och lyssnar. Tyst.
Tyst som i skogen i november.


 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: