2016

Snöbrist och plusgrader.. På isen har vi varit några gånger men vill inte ge oss ut på några längre skridskoturer innan det blir rejält med minusgrader igen. Större delen av Norra Dellen är trots allt öppen efter stormen.
Vi packar fika lite snabbt och åker ut i skogen. Skrämmer en sorkjagande räv men till vår glädje är den mer nyfiken än rädd. Uppe på berget skrämmer Wilmer upp en tjäder och kommer smått skärrad tillbaka. Man vänjer sig aldrig riktigt vid det bullrande uppfloget. 
Hittar ett fint fikaställe i solen och jag tar några bilder på Hjalmar. Som vanligt slutar det i svartvitt.
Det känns som vår i luften och det känns mest konstigt att vintern inte ens börjat än..
Isen har äntligen lagt sig. En grå snösörja täckte sjön tills bara för några dagar sedan, men mildvädret ordnade en fin skridskois åt oss. Mest är det naturligtvis gråis men här och var är den svart och genomskinlig. Stenar under isen har tinat hål som sedan frusit ihop. I de flesta brunnar är isen minst en decimeter tjock. I några lite tunnare. Den 23e kändes isen riktigt pålitlig men efter en julafton med fem plusgrader och en del blåst höll vi oss på säkra ytor idag. Runt några större stenar är det öppet vatten och en ny råk tvärs över sjön ser rätt vansklig ut.
Ofta tänker jag att det här måste vara det naturliga tillståndet för vatten. Som fruset alltså. Det är nu den fina tiden på Dellen börjar:)!
Har varit ute en del med kameran i början av december. Fångade första isläggningen några timmar innan vädret slog om till sju plus och stormbyar. Borta var den antydan till skridskois. Men ljuset är spännande. Eller kanske just bristen på ljus. Lågt stående sol skapar dramatiska skuggor och en behaglig känsla. Raw-filerna kan kännas lite trista men efter en stund framför datorn får de liv, djup och färg. En har till och med fått lite extra vinjettering:). På rätt bild kan det bland många fotografer så hemska fenomenet faktiskt förstärka bilden.
Det blev vinter bra mycket tidigare än någon trott eller hoppats. Men nu verkar de vita dagarna vara räknade. Det droppar och rinner från taken och igår kväll trummade regnet mot rutan. Kanske ett mera förväntat novemberväder.
Såg en hel del fina motiv under vinterdagarna men jag har blivit kräsen och vet numera vilka motiv jag faktiskt lägger tid på och inte bara arkiverar. Visst är det vackert när solen letar sig fram genom morgondimmorna men jag vet inte. Det behövs mer. Eller egentligen mindre.
Hittade några motiv igår förmiddag innan värmen drog in. Enkelt och rent. Få färger. Som ett svartvitt motiv men ändå inte.  Det här gillar jag.
Som vanligt i början på oktober tar vi en långhelg till fjälls. För mig har det blivit en av årets definitiva höjdpunkter och möjligheterna växer i takt med att pojkarna orkar gå längre och längre.
Fotomässigt går jag verkligen igång av färgerna, ljuset och känslan just nu.
Länge har vi pratat om att vandra upp mot Rödfjällstjärn från Tänndalsvallen och det blir också helgens första tur. Det har varit några kalla nätter och på morgon är marken täckt av frost och vid de små jåkkarna hittar vi här och där små naturens konstverk av is. Runt omkring oss springer renar och i början är det spännande förstås men sen blir det bara en del av fjället. Inte så mycket att bry sig om.
Vi kämpar på uppför och når tjärnarna hungriga och i tid för en sen lunch. Ved har vi med oss så det räcker för en snabb korvgrillning. På tjärnarna ligger en tunn helt blank ishinna och jag kan bara fantisera om att den skulle varit några centimeter tjockare så vi hade kunnat få glida ut på den. Solen gör ett försök att titta fram och det är helt vindstilla och så härligt som det bara kan vara på fjället i oktober.
När elden brunnit ut siktar vi på den lilla "toppen" Raavtjabpe strax öster om oss. För den avstickaren belönas vi med ungefär så mycket renhorn som vi orkar bära och en skymt av vildmarksområdet mot Norge och Rogen söderut innan vi börjar vandringen hemåt igen. När vi kommer ner till bron över Svanån är vi alla rätt trötta, ändå har vi fortfarande ett par kilometer kvar ner till bilen.
Lördag morgon. Är uppe och tassar i gryningen. Det är frostigt och ser ut att kunna bli ännu en fin dag. Igår låg en kant mot finare väder i nordväst och prognosen förutspår nåt liknande idag så vi har hittat en tur vid norska gränsen upp mot Volldalshögda, fjälltoppen med den spektakulära lilla tjärnen högst uppe på själva toppen.
Till en början följer vi renstängslet uppåt på svenska sidan. Det är relativt lättgått men lite blötmarker nu och då. Väl uppe på fjällheden kryper vi under stängslet och fortsätter uppåt på norska sidan. Kanske är det inte bästa vägen men utsikten blir fin från den nordliga lilla toppen rakt ovanför Vauldalen. Bakom Haftorsstöten i norr ligger topparna på Skars, Helags och Sylarna vita. En fika senare tar vi sista lilla knixen upp mot toppen. Idag är det allt annat än vindstilla och på toppan är vinden isande kall. En försmak av vinter. Utsikten är vidunderlig åt alla håll. Intressantast är vyerna mot Fjällnäs och Malmagen som från det här hållet är nya för oss. Lite slitna av ett återkommande förkylningsvirus vänder vi rätt snart nedåt igen. Vid en eld i fjällbjörkskogen får vi upp värmen igen. Här, i lä, värmer solen en stund under eftermiddagstimmarna.
Söndag morgon är det vitpudrat och Wilmer gör lyckligt årets första snögubbe innan vi rätt tidigt packar oss iväg österut. Det blev två riktigt härliga turer men det smakar naturligtvis mera och jag hoppas på något sätt hinna uppöver ännu en gång innan vintern.


 
http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skogseko/Artikelregister/Skogseko-3-2016/Lavvskrika-satte-stopp-for-avverkning/

Igår låg nya numret av Skogsstyrelsens tidning Skogseko i brevlådan. Tidningen är gratis att prenumerera på för alla skogsintresserade och ger en intressant och ibland hoppfull inblick i det som händer i skog och skogsbruk.

En artikel jag givetvis kastar mig över är den om att artskyddsförordningen äntligen har tillämpats praktiskt och Skogsstyrelsen faktiskt gått in och i alla fall tillfälligt hindrat en avverkning i en skog med en art med hotad bevarandestatus. Det gäller ett område på 29,5 ha här i Gävleborgs län och alltså ett av artens sydligaste ännu fungerande revir. Tummen upp !
Det som inte nämns i artikeln är att lavskrikan är starkt knuten till sitt revir av äldre trasslig lavrik skog och är vintertid helt beroende av den hamstring och de depåer mat den har järnkoll på i sitt revir. Avverkas skogen, åtminstone under fel årstid, försvinner depåerna och lavskrikan får mycket svårt att klara sig. Det finns också få nya lämpliga skogar att flytta till.
Det är också olagligt att avverka om man hotar en art under artskyddsförordningen och det här är ju givetvis som en käftsmäll på många skogsägare. Man måste alltså på allvar börja ta hänsyn till naturen.
Tyvärr gissar jag att sista ordet inte är sakt men frågan är enormt viktig för skogens, och arter som lavskrikans, framtid i Sverige.

Tidningen handlar också allt mer om hyggesfritt skogsbruk, något vi är allt fler inom olika samhällsgrupper och näringar som ser som det enda på sikt självklara alternativet. För många och inte minst för naturen självt är omställningen nödvändig.
- Något måste hända med skogsbruket, annars går det åt skogen med allting. Det blir ofta för stort och för stora uttag, säger Mikael Jansson, maskinförare, i en av artiklarna om ett försök med hyggesfritt på Bergvik Skogs marker, tillika renbetesmark för Handölsdalens sameby i Härjedalen. Det speglar nog vad de flesta av oss tänker och känner.

Betesskador av klövvilt är också något som tas upp i tidningen. Ingenstans vill man direkt koppla det till hur faktiskt skogsbruket bedrivs. En kalavverkning leder ju givetvis till ett dukat bord av plant och självföryngrad rönn, sälg och asp. Det behöver man inte ha skoglig kompetens för att förstå, men kanske för att inte vilja medge. En omställning till ett mera långsiktigt, mera hänsynstagande, hyggesfritt bruk av skogen skulle naturligtvis inte bli samma typ av utfodring utan skulle på sikt få resultatet minskade stammar klövvilt.
Ingenstans nämner man heller förhållandet mellan klövvilt, beteskador och rovdjursförvaltning.




 

Äntligen höst. Inspirationen kommer sakta krypande tillbaka. Jag kommer tillbaka. Lusten att vara ute blir starkare och nu äntligen är det min tid igen.

 

Idag åker jag till skogen. Jag är i skogen. Har besviket konstaterat att de flesta av våra forna svampskogar har fallit och förvandlats till kalhyggen men kom på ett ställe som faktiskt ännu står kvar. Högst förvånansvärt. Kaffe och några smörgåsar i ryggsäcken och en kasse om jag skulle hitta svamp.

Det blir liv i skogen när jag kommer. Först varnar duvhöken. Sen korpen följt av ormvråken. Men efter en stund tystnar de. Kanske har de accepterat mig som tämligen ofarlig.

Jag letar mig fram mot ett ställe där jag en gång hittade en hel del gula kantareller men här har jag ingen lycka. Tar ett högre stråk och plötsligt står jag i ett hav av trattisar och här blir jag naturligtvis ett tag. Plockar. Fikar. Lyssnar på skogen. Är i skogen.

På hemväg senare förundras jag som så många gånger förr av alla höstlöv som ligger vackert utspridda. Jag hade inte kunnat lagt ut de mer perfekt själv.

En flock domherrar flyger förbi. De flesta flyttfåglar har gett sig av söderut. Nu är det övervintrarna kvar. Och jag.

Fick en lite tokig idé härom dan och gjorde verklighet av den direkt. Jag ville göra något jag inte gjort förut och också testa om jag skulle orka. Följde med Catherine ut till Hölick och började springa asfalten tillbaka mot Arnöviken. Vid Långrävelsberget vek jag av in på stigen och tog en liten kaffefika i vindskyddet nere vid havet. Japp, termosen var med. Jag var inte ute efter att sätta några hastighetsrekord. Inte ens sportappen var igång. Fast den har jag egentligen slutat med redan tidigare.
Möter ett gäng bilar med soltrånande semesterfirare innan jag viker av mot Kuggören och strax efter det in på grusvägen mot Norra Hornslandet. Här blev det minst sagt mera folktomt. En dam med hund och svampkorg möter jag och det just innan stigen tar slut. Som tur är finns ledmarkeringarna kvar men stigen växer igen. Det är visst slut på skogsfolk.. Just som jag tror att jag är framme vid nästa vändplan blir det tvärstopp. Leden är översvämmad. Jag provar en rapplig spång som givetvis knakar och går av under mig. En omväg senare är jag ute på ännu en solhet grusväg men nu går det i alla fall framåt igen. Hungrig börjar jag bli men bromsen är jävlig och jag vill fram till Kuggören innan jag lunchar. En fin träskylt visar på nästa stig men det är lika illa här. Ett hav av ljung och blåbärsris men som tur är orangea markeringar jag kan leta mig fram efter. På ett ställe passerar jag en liten bro som väl säkert brakat ihop om jag lagt hela vikten på den men det var i alla fall ett tecken på att jag var på rätt väg:).
Efter några kilometer är jag framme vid Kuggören och jag häller i mig det sista av både vatten och kaffe. Ett par mackor, nötter och några kakor går också ner.
Iväg igen. Följer vägen söderut de första kilometrarna men det börjar bli plågsamt varmt. Ett snabbt beslut vid Tomashamn och jag överger vägen och följer havet istället. En havsörn flyger över. Vattnet glittrar. Först är jag överväldigad av känslan men det är minst lika varmt här som längs vägen och absolut ingen skugga. Klappersten, hällar och rullgrus avlöser varandra och att springa är omöjligt även om jag vill fram till Hällkroksbäcken så fort som möjligt för att få vatten. Jag når dit och sveper en flaska och hoppas att vattnet är ok. Ägnar en tanke åt hur lite folk som är ute på. Men det är ju så med folk numera. Man vill vara där alla andra är. Blippa på mobilen och visa upp sin fina bil. Allt ska vara tillrättalagt..
Nya krafter. Lite godis och in i skuggan längs en stig som är något mera trampad. En skylt. 3,6 kilometer kvar. jag klarade det. Sen tar jag fel stig och trasslar mig runt i Lappmobergen och äter blåbär innan jag når stora leden in mot Hölicks Camping och en väntande vattenflaska och bad. Sen unnar jag mig en kall Coca Cola och det känns så där bra som det bara kan göra. Trots att det är juli.

Saknar:
En bättre karta. Rustade leder. Folk.
Detta har potential att vara kommunens finaste friluftsområde men dit är det långt, långt, långt...
 

Kärt barn har många namn. Detta härliga fjäll lystnar nu även till namnen Rommen och Rördrommen. Och ja.. nog om det..
Att fira midsommar till fjälls är en återkommande tradition i familjen och har vi inte kommit iväg förr är det vandringspremiär nu. I år har vi några grymt härliga fjälldagar i Gräftåvallen där ändå toppturen på Drommen och vandringen ner i Dromskåren blev höjdpunkten.
Det är otroligt vad mycket spring det finns i pojkarnas ben när det blir topptur och renhornsjakt. Och ett renhornsfjäll av rang var det!
Torrt och fint var det och självklart blev det Dromskåran ner. Hjalmar följde stigen lätt medans Wilmers små knän ibland skakade rejält. Det blev en del Madeiravibbar från vandringarna längs branta levador.
En stenjätte som tagen ur Hobbit mötte oss halvvägs. Maxat!
Ändå har vi aldrig varit på något så igenbommat ställe som Bydalen/Gräftåvallen en midsommar. Inte en glass gick att köpa..

Ett par fjällturer hinner vi med samt att prova fisket i Dammån vilket inte var särskilt enkelt eller roligt första gången. Vi får trots allt med oss ett par fina matharrar och vetskapen om en del ställen man inte ska prova att fiska på..
 

Ett riktigt heldagsregn. Inget skyfall bara ett härligt regn. Temperaturen har sjunkigt från 17 i morse till 12 nu på eftermiddagen och när jag väl tar mig ut är det bara så himla härligt i skogen.

Och inte bara hjortronen. Hela myren blommar i vitt. Det är skvattram och tuvull och i myrkanten hönsbär och skogsstjärna. Alla i vitaste vitt. Det är fantastiskt vackert. Värmen är tryckande. 25 grader. Det är mygg, knott och småsveda och fågelsång och fullt av liv.

Ett av mina "kommer-alltid-återvända-till-ställen" i skogen är Gäddsjön och Gropomdal strax ovanför Funnervallen endast några lappkast här hemifrån. Gäddsjön för fågellivet med framförallt svarthakedoppingarna men även för de skygga tranorna i sin naturliga häckmiljö.
Bakom sjön, eller träsket, ligger ett stycke magisk bortglömd skog. Trasslig och underbar med motstycke på få andra ställen häromkring. Givetvis är det bara en sorglig spillra i industriskogsområdet runt omkring med livlösa contortabestånd och Holmenhyggen men samtidigt och trots allt, mår jag bra efter bara en stund. Härinne småpratar träden lågmält med varandra. Mossan växer tjock och på något sätt känns det andaktsfullt och fullkomligt tidlöst. Gransångaren sjunger intensivt.
Jag kan inte låta bli att fundera över värdet av en skog. För mig sitter mycket av värdet i att den får stå kvar. Att jag har något att längta till.
Att återuppleva.
 

Ägnade en stund att försöka göra en helt vanlig vitsippa lite rättvisa. Det är väldigt lätt att ta platta blombilder och alls inte lätt att göra dem intressanta. Den här är tagen i en strimma kvällssol med microläget på lilla Olympuskameran.

Norrboleden har tinat fram efter vintern. Igår morse tog jag premiärturen. 14,5km. Idag i kvällningen sprang jag den åt andra hållet. Tror det blir ungefär lika långt.
Längs Södra Dellen har isen spruckit upp och det skulle vara paddelbart om man så ville. Faktiskt blir jag lite sugen på en tur i kanadensaren.
En sädesärla vippar och kvittrar på stranden och några små krickor har lagt sig till rätta på en sten.
Det är det här jag vill åt när jag springer. Först och främst kicken av att jag ger mig ut och faktiskt orkar men också naturupplevelsen. Utan den hade det varit ointressant. Lilla kameran ryms i flaskbältet från Haglöfs. Bilden ovan förmedlar lite av känslan och det storslagna. Ofta känns svartvitt mest naturligt. Här känns det självklart.
Länge har jag föredragit bilder rena från människor. Numera inser jag att en människa kan göra en bild intressant. Fast så här räcker det. En mänsklig kontur. En silhuett. Min silhuett. Men där räcker det. Hade någon annan tagit den här bilden hade jag kunnat få samma känsla. Hade personen gått att känna igen hade bilden varit ointressant. Känslan hade varit borta.

Våren är definitivt här och det är härlig fart i bäckarna på andra sidan sjön. Är det vindstilla hörs ett ständigt brus på avstånd, nästan som om vi bodde nära ett betydligt större vattendrag.
Längs Finnbäcken ligger snön kvar och jag får trassla mig fram för att hitta spännande bildvinklar och få den känsla i bilderna jag söker. Jag hade tänkt svartvitt men de färger som är förstärker känslan. Bilden ovan är tagen på 1/8 sek, f/22 och 100 ISO.

Den lilla ön Brusen har i många år varit ett mål för en tur på Norrdellen vintertid men det har aldrig velat sig hittils. Antingen har inte föret eller isläget varit på vår sida. Eller så har det blåst. Men nu äntligen med fint skateföre tog vi oss dit på en timma. Ön visade sig vara ett kyrkoreservat tillsammans med Orrön ännu lite längre bort (vårt nästa mål:)). En trevlig liten ö med några åldrade tallar och vår egen bergart dellenit från meteoritnedslaget.
Känslan att fritt glida fram över sjön är magisk. Det är freeskiing på riktigt! Allt är i högsta grad naturligt, oartificiellt och på hemmaplan. 
Maxat!
På eftermiddagen börjar isen se grå ut. Värmen verkar ta över och de kalla nätterna tycks vara till ända. Kanske var det årets sista skidtur.

Det är ungefär som med skridskoisen kring nyår. Fast lite bättre. Vårsolen lyser igenom morgondimmorna. En första trana ropar på avstånd. Isen är tjock. Tekniken sitter som en sportkepa och jag tar mig lätt snabbt och långt. Det är frihet och ren lycka.

Har haft några riktiga drömdagar till fjälls. Bilderna ovan är från "solskensturen" mellan Bruksvallarna och Tänndalen. Det föll kallsnö i början på veckan och var vindstilla vilket gav oss ett härligt skidföre både i och utanför spåren och i och utanför pisten. Det är dagar som de här man vill att sina barn ska få med sig och minnas.

Möts av fågelsång på morgon. Det går mot vår nu utan tvekan. Går ett varv ute (just vad jag orkar med efter en tvåveckorsförkylning..) och gläds åt domherrar, gulsparv, talgoxe, pilfink, svartmes, grönfink, nötväcka, trädkrypare, tofsmes, gråsiska, stjärtmes och blåmes. Domherrarna har varit trogna hela vintern och inte varit långt från fågelmatningen. Svartmes och tofsmes har varit enstaka men regelbundna i vinter men däremot har talltitan som tidigare vintrar varit vanlig helt försvunnit. Två hackspettar trummar ljudligt i skogskanten och spillkråkans ropar högljutt.

..låg under fågelmatningen. Lite tilltufsad men annars till synes oskadad. Kanske har den varit sjuk eller så är det ändå katten som roat sig.
När jag ska bära undan den ser jag att den är ringmärkt. Jag pillar bort ringen och skickar in uppgifterna via en rapporteringssida till Naturhistoriska Riksmuseet. Ett dygn senare har jag fått svar. Talgoxen är en liten hane född i våras och ringmärkt 16 augusti långt uppe i Norsjö i Västerbotten. 362 kilometer härifrån. Fascinerande. Och lite sorgligt. Men en mängd småfåglar dör under vintern och många av dem klarar inte sin första vinter. Som den här.

Att lägga upp ved och köra hem med skotern på vintern är något jag trivs väldigt bra med. I år har det varit lite gruvsamt i och med att jag haft veden på andra sidan sjön och bra skoterföre på Dellen är ingen självklarhet. På torsdag morgon gjorde jag en rekartur och trots att det var lite snö kunde jag börja köra.
Isen på sjön har vuxit sig tjock men en skrovlig yta har gjort den ofarbar för allt annat än spark. Ett tunt lager nysnö gav lite skoterföre även om det var att köra försiktigt.
På fredag eftermiddag har jag kört hem bra många lass och det som är kvar hoppas jag kunna ta längre fram i vinter. Om nu vintern håller i sig.
 

Det är omslag till plusgrader på ingång och jag har bråttom ut för att njuta lite krispig vinter och jobba lite med kameran innan. Knallar på snöskorna upp i mina berg. När jag parkerar är det minus tolv men snart är jag alldeles för varmt klädd. Det är en skön behaglig rörelse att gå på snöskor. Särskilt för en fotograf. Det glider inte iväg utför och inget saxande uppför. Och så är det lätt och smidigt. Under sitter rejäla taggar som på ett stegjärn och jag kan ha ett par rejäla vinterkängor på fötterna. Stavar går jag alltid med, med stora trugor.
Jag lämnar skoterspåret jag följt uppöver och in i mer spännande natur. Givetvis hoppas jag på att få se lodjursspår. De brukar röra sig i de här bergen men reviren är enorma och de kan lika gärna vara många mil bort. Ett mål för dagen. En av anledningarna till att jag är här är att försöka få till några bra bilder på mig med snöskor. Alltså har jag stativ och en del andra prylar med mig. Jag har en idé om några bilder jag vill ta men snart nog inser jag att ljuset ligger fel. Det blir för mycket motljus. Spåren efter mig lär se bra konstiga ut där jag riggat stativ och trussar fram och tillbaka för att ställa in kameran och kontrollera resultat. Fast å andra sidan är det knappt nåt folk här sommartid och sedan snön kom har ingen rört sig här uppe. Och bara det är en känsla som tilltalar mig.
Jag tar lite bilder men inget jag blir riktigt nöjd med. Inte förrän jag kommer till stenblocket med en stor härlig snöhätta på. Riggar kameran och jobbar med fjärrutlösaren. Det blev inte bilderna jag tänkt att ta men lite beskurna och redigerade blev de rätt kul. Och landningen gick också bra.
Nåt lodjursspår ser jag inte idag. Däremot spår från räv, hare, älg, ekorre och mård. Några korsnäbbar födosöker i grantopparna. Kanske har de redan ungar i boet.
På väg ner blir det kallare igen. Nu bär det iväg hem och få fart på elden i kaminen.

Minus sexton här hemma. Solen har just gått ner och månen är på väg upp över skogen i norr. Mina träsidor är nytjärade och jag bara måste ut en liten runda.
Hasar med dåligt glid över åkrarna nedanför våra ägor. Här har bonden lämnat havren oslagen till glädje för rådjur, möss och fåglar. Det är massor av spår och flera gånger har vi sett stora flockar med gulsparv som låtit sig smaka.
Trasslar mig vidare ner mot sjön och påminns om att det bara snöat en gång. Nån botten i snön finns inte utan jag kör på både stock och sten.
Kommer på älgspår nere vid strandskogen. De har kommit över sjön och besökt sommarstugornas trädgårdar och sedan återvänt samma väg.
Jag stannar till just nere vid stranden. Månen hänger över skogen och ljuset är magiskt. Jag håller mig nära strandstenarna och letar mig fram i fint före. Vill inte komma ut i stöpis och slask. Tydligen sjunker isen fortfarande av snöns tyngd. Förhoppningsvis fryser det ihop snart.
Nyfiket undrar jag om lodjuret har börjat komma över sjön än men det är bara räven som har varit ute.
Ser spår från skotrar som försökt ta sig fram på isen. Det ser inte ut att ha gått så bra.
Skidar hemöver. Det glider lite bättre nu. Tårna är kalla. Det skymmer på. Några låga moln susar ljudlöst förbi. Det är omslag på gång. I morgon blir det mildare och kanske snö.

Malin Sahlin på naturskyddsföreningen bloggar regelbundet om skog, naturvård och skogsbruk. Alltid intressant och bra skrivet. Inte minst den här gången.

https://skogsbloggen.wordpress.com/2016/01/21/om-att-stalla-om/
 

Det blev några härliga turer på isen. Sen kom snön. Den hade faktiskt fått vänta nu när den ändå dröjt så länge så att isen fått växa sig något tjockare. Nu la sig snön som ett isolerande lager med slask och stöpis som följd. Testade en tur på träskidorna en härlig dag med tjugo minusgrader men fick tina fram skidorna efteråt. Inte kul. Inte heller har isen vuxit något trots ett flertal riktigt kalla dygn. Bara att hålla sig borta och invänta en period plusgrader.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: