Norrboleden har tinat fram efter vintern. Igår morse tog jag premiärturen. 14,5km. Idag i kvällningen sprang jag den åt andra hållet. Tror det blir ungefär lika långt.
Längs Södra Dellen har isen spruckit upp och det skulle vara paddelbart om man så ville. Faktiskt blir jag lite sugen på en tur i kanadensaren.
En sädesärla vippar och kvittrar på stranden och några små krickor har lagt sig till rätta på en sten.
Det är det här jag vill åt när jag springer. Först och främst kicken av att jag ger mig ut och faktiskt orkar men också naturupplevelsen. Utan den hade det varit ointressant. Lilla kameran ryms i flaskbältet från Haglöfs. Bilden ovan förmedlar lite av känslan och det storslagna. Ofta känns svartvitt mest naturligt. Här känns det självklart.
Länge har jag föredragit bilder rena från människor. Numera inser jag att en människa kan göra en bild intressant. Fast så här räcker det. En mänsklig kontur. En silhuett. Min silhuett. Men där räcker det. Hade någon annan tagit den här bilden hade jag kunnat få samma känsla. Hade personen gått att känna igen hade bilden varit ointressant. Känslan hade varit borta.

Våren är definitivt här och det är härlig fart i bäckarna på andra sidan sjön. Är det vindstilla hörs ett ständigt brus på avstånd, nästan som om vi bodde nära ett betydligt större vattendrag.
Längs Finnbäcken ligger snön kvar och jag får trassla mig fram för att hitta spännande bildvinklar och få den känsla i bilderna jag söker. Jag hade tänkt svartvitt men de färger som är förstärker känslan. Bilden ovan är tagen på 1/8 sek, f/22 och 100 ISO.