2016 > 10

Som vanligt i början på oktober tar vi en långhelg till fjälls. För mig har det blivit en av årets definitiva höjdpunkter och möjligheterna växer i takt med att pojkarna orkar gå längre och längre.
Fotomässigt går jag verkligen igång av färgerna, ljuset och känslan just nu.
Länge har vi pratat om att vandra upp mot Rödfjällstjärn från Tänndalsvallen och det blir också helgens första tur. Det har varit några kalla nätter och på morgon är marken täckt av frost och vid de små jåkkarna hittar vi här och där små naturens konstverk av is. Runt omkring oss springer renar och i början är det spännande förstås men sen blir det bara en del av fjället. Inte så mycket att bry sig om.
Vi kämpar på uppför och når tjärnarna hungriga och i tid för en sen lunch. Ved har vi med oss så det räcker för en snabb korvgrillning. På tjärnarna ligger en tunn helt blank ishinna och jag kan bara fantisera om att den skulle varit några centimeter tjockare så vi hade kunnat få glida ut på den. Solen gör ett försök att titta fram och det är helt vindstilla och så härligt som det bara kan vara på fjället i oktober.
När elden brunnit ut siktar vi på den lilla "toppen" Raavtjabpe strax öster om oss. För den avstickaren belönas vi med ungefär så mycket renhorn som vi orkar bära och en skymt av vildmarksområdet mot Norge och Rogen söderut innan vi börjar vandringen hemåt igen. När vi kommer ner till bron över Svanån är vi alla rätt trötta, ändå har vi fortfarande ett par kilometer kvar ner till bilen.
Lördag morgon. Är uppe och tassar i gryningen. Det är frostigt och ser ut att kunna bli ännu en fin dag. Igår låg en kant mot finare väder i nordväst och prognosen förutspår nåt liknande idag så vi har hittat en tur vid norska gränsen upp mot Volldalshögda, fjälltoppen med den spektakulära lilla tjärnen högst uppe på själva toppen.
Till en början följer vi renstängslet uppåt på svenska sidan. Det är relativt lättgått men lite blötmarker nu och då. Väl uppe på fjällheden kryper vi under stängslet och fortsätter uppåt på norska sidan. Kanske är det inte bästa vägen men utsikten blir fin från den nordliga lilla toppen rakt ovanför Vauldalen. Bakom Haftorsstöten i norr ligger topparna på Skars, Helags och Sylarna vita. En fika senare tar vi sista lilla knixen upp mot toppen. Idag är det allt annat än vindstilla och på toppan är vinden isande kall. En försmak av vinter. Utsikten är vidunderlig åt alla håll. Intressantast är vyerna mot Fjällnäs och Malmagen som från det här hållet är nya för oss. Lite slitna av ett återkommande förkylningsvirus vänder vi rätt snart nedåt igen. Vid en eld i fjällbjörkskogen får vi upp värmen igen. Här, i lä, värmer solen en stund under eftermiddagstimmarna.
Söndag morgon är det vitpudrat och Wilmer gör lyckligt årets första snögubbe innan vi rätt tidigt packar oss iväg österut. Det blev två riktigt härliga turer men det smakar naturligtvis mera och jag hoppas på något sätt hinna uppöver ännu en gång innan vintern.


 
http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skogseko/Artikelregister/Skogseko-3-2016/Lavvskrika-satte-stopp-for-avverkning/

Igår låg nya numret av Skogsstyrelsens tidning Skogseko i brevlådan. Tidningen är gratis att prenumerera på för alla skogsintresserade och ger en intressant och ibland hoppfull inblick i det som händer i skog och skogsbruk.

En artikel jag givetvis kastar mig över är den om att artskyddsförordningen äntligen har tillämpats praktiskt och Skogsstyrelsen faktiskt gått in och i alla fall tillfälligt hindrat en avverkning i en skog med en art med hotad bevarandestatus. Det gäller ett område på 29,5 ha här i Gävleborgs län och alltså ett av artens sydligaste ännu fungerande revir. Tummen upp !
Det som inte nämns i artikeln är att lavskrikan är starkt knuten till sitt revir av äldre trasslig lavrik skog och är vintertid helt beroende av den hamstring och de depåer mat den har järnkoll på i sitt revir. Avverkas skogen, åtminstone under fel årstid, försvinner depåerna och lavskrikan får mycket svårt att klara sig. Det finns också få nya lämpliga skogar att flytta till.
Det är också olagligt att avverka om man hotar en art under artskyddsförordningen och det här är ju givetvis som en käftsmäll på många skogsägare. Man måste alltså på allvar börja ta hänsyn till naturen.
Tyvärr gissar jag att sista ordet inte är sakt men frågan är enormt viktig för skogens, och arter som lavskrikans, framtid i Sverige.

Tidningen handlar också allt mer om hyggesfritt skogsbruk, något vi är allt fler inom olika samhällsgrupper och näringar som ser som det enda på sikt självklara alternativet. För många och inte minst för naturen självt är omställningen nödvändig.
- Något måste hända med skogsbruket, annars går det åt skogen med allting. Det blir ofta för stort och för stora uttag, säger Mikael Jansson, maskinförare, i en av artiklarna om ett försök med hyggesfritt på Bergvik Skogs marker, tillika renbetesmark för Handölsdalens sameby i Härjedalen. Det speglar nog vad de flesta av oss tänker och känner.

Betesskador av klövvilt är också något som tas upp i tidningen. Ingenstans vill man direkt koppla det till hur faktiskt skogsbruket bedrivs. En kalavverkning leder ju givetvis till ett dukat bord av plant och självföryngrad rönn, sälg och asp. Det behöver man inte ha skoglig kompetens för att förstå, men kanske för att inte vilja medge. En omställning till ett mera långsiktigt, mera hänsynstagande, hyggesfritt bruk av skogen skulle naturligtvis inte bli samma typ av utfodring utan skulle på sikt få resultatet minskade stammar klövvilt.
Ingenstans nämner man heller förhållandet mellan klövvilt, beteskador och rovdjursförvaltning.




 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: