2017

En oktoberhelg till fjälls i Skarvrusätern, Tänndalen. För mig är det en av årets absoluta höjdpunkter. Något år kan höstfärgerna ha sprakat men det är så här jag vill ha det. Naturen har öppnat upp. Löven från träden har blåst all världens väg och säsongens första snöflingor virvlar i vinden.
Vi får de flesta väder den här helgen. Regn, blåst, snöfall, sol och dimma. Ett riktigt guldläge för en fotograf alltså. Ljuset förändras ständigt och moln och snöbyar kommer och spricker upp. På morgonen snö som på solsidorna tinar bort i den värmande solen.
Djur och fåglar ser vi också en del. En ung kungsörn flyger förbi och en räv dyker upp vid stugan och är allt annat än skygg. Självklart är jag kluven till att man matar vilda djur men det är väldigt roligt att få se den på så nära håll.
Med turerna har vi både tur och otur. Vi får vända strax ovanför Andersborg i regn och hårda vindar i ett försök att ta oss upp mot Storskarven på fredagen. Bättre lycka har vi på söndag morgon när vi går upp på Hamrafjället. Det spricker upp just när vi kommit halvvägs upp mot toppen och det är så mäktigt. Molnen kommer och går men vi siktar ändå över fjället mot Räffsjöpasset. Dimman hänger bakom oss men vi hinner över innan det drar igen. Här är det mera snö och Wilmer hoppar glatt i fina drivor och kastar snöboll.
På lördagen får vi en fin tur i fjällbjörkskogen bara i närheten och på eftermiddagen får jag en fin skogstur ner mot Tjärnvallstjärn och den fina åsen ner mot Östersjön. Här har jag spårat lo några gånger vintertid och jag fascineras varje gång över den orörda känslan. Skrämmer upp en tjäder och bara njuter av att vara i skogen.

 
24 timmars orientering på fjället ovanför Hemavan. I år fick vi en grymt fin första dag och kväll med ett helt gäng fina toppturer innan dimman och så småningom även regnet vältrade in. I år tog vi oss ca 75 km och en hel hög höjdmeter och upplevelsen och naturen fick väga tyngre än tävlingsmomentet.
Det roliga är att vi båda åren lagt en plan och rutt vi orkat ta oss runt.
I år också med bonusen att jag kom hem med hela knän:).
Våra resor i Norge brukar bli oförglömliga och inget undantag i år. Det är visserligen 90% transportsträcka, som i och för sig kan vara nog så minnesvärd, och 10% naturupplevelse i världsklass.
I år for vi över Duved och Skalstugan och så småningom vidare mot Namsos i Nord-Tröndelag. Namsos var trevligt men vi ville längs ut mot havet och hamnade där vägen tog slut i lilla Aglen på Otteröja. Upp på klipporna och där låg havet men det som kanske fascinerade mest var alla blommor i klippskrevorna. För en botaniker borde det varit själva himmelriket med långt fler arter än vi kunde räkna. Bland annat fjällbrud blommade rikligt i ett område.
Tidvattnet fascinerade oss också. Detta tidlösa ständiga orubbliga.
Fåglar hade jag hoppats få se en del men det enda lite unika var väl egentligen ringtrast som var vanlig här ute.
Fisket från klipporna var riktigt bra och Hjalmar fick några fina firrar och vi tror det är en lyrtorsk han stolt visar upp på bilden.

Vi drar vidare mot Rörvik lite längre norrut och riktigt landar på Nesset Camping på gångavstånd från byn. En närmast tam eller folkvan strandskata möter oss när vi flyttar in i stugan eller hyttan närmast havet. Lite har det väl att göra med att vädret börjar bli riktigt fint men Rörvik är ett lite guldställe. På gångavstånd tar vi oss upp på fjället som är lättvandrat och inte alls så vilt och otillgängligt som på många andra håll. Vi ser ön Leka i norr med sina magiska bergarter som vi ska besöka senare i veckan och i kvällningen kommer möts Hurtigruttens norr och sydgående fartyg just här i Rörvik. 

Eftersom vi bor så bra behåller vi stugan och gör en lång dagstur till Leka. Att åka färja kostar en rimlig slant och är även det en upplevelse. De är för övrigt rätt glest mellan avgångarna så att ha koll på tidtabell och vara ute i god tid är ett måste.
Leka liknar inget vi tidigare sett. Det är jordens innandöme som är blottat med ultrabasiska bergarter. Ön bildades för 500 miljoner år sedan och är en liten unik blottad flik som brutits loss och skjutits upp och inöver kontinenten.
Tyvärr har vi en färja att passa. Fotomässigt ska kvällsljuset kunna vara fantastiskt över Leka.
Men man ska ha något kvar till nästa gång också.
Då börjar vi nog vid Leka och letar oss norröver.

 
Några bilder med nya kameran på några typiska vårtecken här i Hälsingland.
Tranorna är det ingen som missar numera. Från att ha varit en verklig ödemarksfågel ser vi de numera mest så här, i flock.
Paddan har vaknat ur vinterdvalan och larvar omkring i trädgården. På nåt sätt är de lite härliga. Så länge man inte trampar på dem.
Vitsipporna står i blom under olvonbusken. Nu syns de tydligt mot alla vissnade fjolårsblad.
Fick några riktigt härliga sportlovsdagar i Tänndalen veckan som gick.
Som vanligt när jag är ute med familjen blir det ibland mindre fokus på fotograferingen och det märks när bilderna gås igenom framför datorn.
Eller så är det bara jag som höjt ribban något för vad jag ser som dugligt.
Veckan började kall med ett fint lager nysnö, sedan blåste det in varmare luft och snön packades ihop till härliga vinddrivna formationer.
Jag som inbiten turåkare väljer helst mina egna vägar men så här med barn och smala längdskidor är de uppkörda skidspåren guld värda.
Bilden på lavskrikan är jag riktigt förtjust i. Den är tagen vid raststugan vid Klyfttjärn där skogen än så länge står trasslig nog för lavskrikan att trivas i. Att ta en intressant oskarp bild är troligen svårare än att ta en skarp och resultatet blir också sååååå mycket intressantare. Det gör det än mer stimulerande.
Bilderna från skogen är tagna i skogs- och myrlandet sydväst om
Tänndalssjön där jag känner mig lyckligt hemma bortom det kommersiella kaoset och skoterlekstugan.
Vädret har svängt från härlig vinter till en tidig försmak av vårvinter. Norrdellen flöt idag och det fina skidföret blev snabbt ett minne blott. Jag har nog aldrig kunnat räkna så många mil på skidor som i år. Och aldrig har det heller setts så mycket skidåkare på sjön.

Ugglor har jag givetvis lyssnat efter ett flertal gånger redan och då och då hört både kattuggla och pärluggla och så mycket möss det ser ut att vara så borde det kunna bli ett riktigt uggleår igen.
Gick ut vid halv sju tiden igår kväll och hörde genast pärlugglan, min välkommen-hem-uggla som jag inte hört alls lika regelbundet som förr. En halvtimme senare satte kattugglan igång och nu blir jag självklart sittande ute i mörkret länge. Framåt åttatiden har det lugnat sig lite på byn och de helt tysta perioderna blir allt längre. Det är fascinerande så tyst det kan bli och det är en häftig känsla att bara sitta och lyssna på smått och stort som rör sig ute i kvällsmörkret. Först tycker jag att jag inbillar mig men sen hörs det tydligare, ett dovt regelbundet hoande. En hornuggla! Läste någonstans att hornugglan har funnits som art i 34 miljoner år. Det ger lite perspektiv på tillvaron.
Trots att jag klätt mig varmt börjar kylan krypa inpå och det drar lite att gå in i värmen. Då hör jag ännu ett välbekant läte ganska långt borta, troligen på andra sidan sjön men eftersom det är så stilla hörs det långt. Det är slagugglan som hoar och kvällen börjar kännas rätt fulländad.
Just här är området där den sydliga kattugglan och den nordliga större slagugglan möts och man då och då kan höra dem samtidigt. Fast de år vi har haft slagugglan häckande nära inpå verkar kattugglan respektfullt ha flyttat på sig.
Får se hur snart jag kan toppa den här kvällen.


 
Fredagar har tidigare varit min turdag och nu återupptar jag den fina traditionen. Parkerar bilen uppe vid fyrvägskorsningen ovanför Björsbo norr om Norra Dellen och fortsätter uppöver på skidor. Jag söker mig hit av flera anledningar. Dels är myren, Dyrvallsstormyran, ett riktigt trevligt turområde. Det är också oftast mer snö på lite höjd. För det tredje har jag sett rapporter om att man sett järvspår i krokarna och det vore fantastiskt kul om jag kunde träffa på några såna. Det är fin spårsnö och bara ca ett dygn sedan snön föll senast.
Ingen har varit före mig sedan senaste snöfallet. Det är alltid en bra känsla. Räven har effektivt sökt av omgivningen och hans spår korsar vägen med jämna mellanrum. Högre upp har älgarna gått. En bit längre fram har en hare skuttat över.
Äntligen framme på myren tar jag en första fika. Det är nu den riktigt fina känslan infinner sig. Myren ligger vit, frostig och orörd framför mig och jag ser fina motiv både till höger och vänster. Skidorna glider lätt och efter bara en liten stund kommer jag på ett översnöat järvspår. Jag känner så väl igen löpan från alla gånger jag sett spåren till fjälls.
Efter nån timme har jag skidat runt till andra sidan myren och utforskat några delar jag inte tidigare varit på. Spår efter älg har jag sett ett par gånger och även ett översnöat lospår. Men jag kan också konstatera att det är ont om bytesdjur för lon. Inga rådjur och bara enstaka spår efter hare och skogsfågel. En lättåkt myr är nog inte bästa stället om man bara är ute efter att se djur..
En gammal stubbe blir fikaplats. Jag sitter en stund och fascineras över den överväldigande tystnaden. Kikarspanar och tänker att nu får den komma. Järven. Lunkande borta i myrkanten. Jag riktigt tror ett tag att den ska göra det men det gör den naturligtvis inte.
Funderar också kring hur jag ska fånga stillheten på bild. Hela känslan just i stunden. En bild är så snäv och visar så lite av själva känslan. Att fånga det är verkligen en utmaning.
Några timmar senare är jag på väg i mitt gamla spår ner mot bilen. Gamla översnöade spår spår har jag sett gott om men ofta är det svårt att avgöra vilket djur som varit framme.
Plötsligt tvärstannar jag. Jag åkte lite i mina egna tankar när plötsligt något kommit upp från vägkanten och börjat följa mitt spår. Först tänker jag grävling med tanke på tassavtrycket. Det är i alla fall inte helt olikt. Strax ser jag att det är två djur men nu ser jag tydliga märken efter svansar. Så när spåret viker av ner i en rutchkana ner i ett dike förstår jag att det är två uttrar som är på genomresa. Jag följer spåren in i skogen och fram till nästa dike där de plumsat ner och i en gyttjebrun fåra plöjt sig iväg nedströms. Det känns lustigt. Hade jag fått lista ett antal djurspår jag inte skulle få se idag hade utter självklart varit högt upp på den.
Men det är ju det roliga med en tur. Man vet aldrig så noga vad som ska hända:).
Att veta att det rör sig lodjur runt knutarna förgyller i högsta grad tillvaron och det är absolut en av anledningarna till att jag vill bo ute på landet.
Catherine upptäckte spåren igår på morgon men det hann bli kväll innan vi hann ut igen. Som vanligt har lon följt strandkanten och gjort små turer upp på land. Jag kan se den framför mig hur den likt katten här hemma lugnt smyger fram och då och då stannar och lyssnar. En gång har jag sett lon här efter sjökanten men det var längre fram på vintern i parningstid. Det var en stor upplevelse av ett fantastiskt vackert och spännande djur.

Tyvärr har Länsstyrelsen Gävleborg efter några lugna år nu sagt ja till licensjakt på fem lodjur eftersom stammen har börjat hämta sig från en djupare svacka efter tidigare jakter. Hade det rört sig om skyddsjakt på djur som ställer till skada upprepade gånger hade jag inte sett något problem men nu känns beslutet tyvärr mera jägarpolitiskt. Fem djur är inte mycket men då kunde man ju å andra sidan lika gärna låtit bli.
Var skeptisk till isen efter några varma dagar men den har inte alls blivit sämre. Tvärtom. Hela Hallboviken och fram till i höjd med Hålsjö och Björsboholmarna är det fin skridskois. Idag åkte vi även norra sidan från Hallbo till Hallavallen och isen här är ca decimetern. Lite tunnare än på södra sidan men så fint! Vädret idag är betydligt mera vinterligt än tidigare med blåst och lätt snödrev. Förstärkningsplaggen åkte på direkt och togs inte av igen. Vi slet västerut i motvind men gled så lätt tillbaka österut.
Så här mycket skridskor har jag nog aldrig åkt på Dellen nåt år tidigare. Men som vanligt är det en dag i taget. Några centimeter snö så är det fina borta och det blir dags för skidor i stället. Blir inte så tokigt det heller:)!
På bilden glider Jonas lätt i medvinden tillbaka mot Hallbo.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln

Kommentera gärna: